Upp och ner.
Tillråga på all trevlighet så håller både jag och Jenny på att sjunka in i någon slags digerdöd... tigerdöd... fårdöd.. Ja, ni kan då säga: "det sista som lämnade henne var humorn" när jag gått bort. Det går streptococker bland Burträskarna, men det hoppas vi alla att vi blir skonade från. Det blir att pumpa stulen c-vitamin från jobbet.
Det enda vi (jositack, jag drar alla vi tre över en kam) kan glädjas åt är händelsen för någon dag sedan som gav oss ännu ett par år längre att leva. Denna polack som är det ständiga samtalsämnet kom att förgylla vår dag. Jag skulle kunna tro att han har blivit drabbad av pesten som kom med en skeppsråtta. Men istället för att insjunka dödssjuk förvandlades han till en skeppsråtta. Ner för trappan skulle han med våta stövlar och byxorna uppdragna till armhålorna. Rackaren slant då, men lyckades ta tag sig i räcket. För att dämpa det fruktansvärda fallet som var påväg att inträffa gör han en karatespark i luften som räckte till och blev över. I Richards skrev träffade detta rangel till ben och gav honom men för livet. Om Jenny blev lila i ansiktet av skratt kan ni förstå denna syn som bara finns på film. Plötsligt kändes 2 månader till som en lätt match!
Puss sötnosar.
SS slaughterhouse.
Håååå!
Om vi inte hade bevis att vi var svenskar skulle vi gott tro att vi var annat. Som vår redan goda vän från Sthlm sa: "Fan, man känner sig som ett judebarn". Och detta med all rätt. Men tanke på omgivningen, klädseln - och varför inte namnet på slakteriet, "SS Slaughterhouse" skapas en lätt förvirring. Första känslan som kom till oss dagen vi började jobba var att vi skulle in i gaskammaren. Och nästan så att vi hade rätt. Enda förändringen är att det är 2000 får som slaktas per dag, och inte människor. Jag leker fortfarande med tanken att får skulle stå och slakta människor. Lite roar små då man står still på samma plats 8h per dag. För att inte tala om tävlingarna man måste skapa mellan varandra för att överleva. Överleva både kölden nere i källaren efter slakten, och överleva de sista timmarna som återstår av övertiden.. Förvånas inte heller om stämningen höjs genom att få en fårballe i nacken. Påtal om pung så ska jag ta pantent på mönstret som klär denna best och bli känd. Jo, jag är faktiskt seriös.
Tävlingar är dock inte det enda som roar. Folk som jobbar som kontorister kanske kommer på rasterna med bläcksträck överallt, medan vi som jobbar på slakt kommer från ena rasten till den andra kommer med det mest underliga sakerna i ansiktet. Emelie som t ex hade galla i pannan och bajs på hakan. Jenny med blod på läppen och Maia med fett på halsen. Trots detta kärringtjut så trivs vi bra med tanke på de outhärdliga arbetsskadorna. Nu börjar man riktigt vara vän med kniven, och man känner sig mer eller mindre som en samuraj. Men vit rock. Och hårnät. Men vad vore jag och Jenny dock utan vår "stålhandske"? Ingenting bokstavligt talat, eftersom vi skulle vara i småbitar utan den. Man känner sig som en riddare med "stålväst". Fast en riddare med stålhandske.
Vi trodde allesammans att det skulle ta en vecka eller två innan man skulle vara avtrubbad. Men från första stund gick det bra, och inget gråt över det små slaktade lammen än så länge. Enda gången vi fick lite tårar i ögonen (och detta var inte glädjetårar som den gången jag såg en 14k kilos lax på jobbet) var då vi första dagen kom till jobbet och kände lukten av levande får. Sen kan det bli lite känsligt då man ser bäbisen hänga med päls i krokar i klövarna. Vi har ju lyckan att bara se det mest sargade. MEN. Nu är det godis och Snövit! YES. HOJ!
Is-landet.
Resan hit gick otroligt bra och nær vi landade pa Island insag jag mest att vi landat pa ett enda stort tefat. Dær fanns inget annat æn rak mark och miljontals stenar. Som Jenny sade; "Jag tror jag ser Sverige hærifran!" Jag började genast spekulera om vi kommit till Pluto eller likande. Men till Selfoss tog vi oss via en minst sagt minimalt begavad man, och vi fick ta initiativet till att samla truppen sjælva som skulle vidare till dessa "Guesthouse". En stuga pa ca 1 kvm, men mycket mysigt om jag far sæga det sjælv. Polacker lever upp till deras rykte da 50 ariga mæn redan första timmen star och knackar pa vara fönster för att sedan fnittrandes springa dærifran. Uppskattat? Njaaaaa..
Om Islænningar vinner ett diplom kommer det att bli för; "De minst informationsgivande folket". Hær kan ingen ett ord engelska sa den LILLA information vi bokstavligt talat pressat dem pa har varit genom teckensprak.
Vi har nu jobbat tva dagar ala 12 h. Det ar faktiskt rætt roligt. Medan jag och Jenny skær fett fran faren, klæmmer Emelie pa njurar. Man kænner sig rætt manlig, men insidan tjuter som en kærring. Arbetsskadorna ær redan patagliga och axlar haller minst sagt pa falla især. Men be strong! Nya Zeelændarna skojar frissskt och sjunger allsang vilket uppmuntrar. Inte minst Moss med tatueringar fulla ansiktet och ca 120 piercingar runt i kring. Liknar en inföding minst sagt.
Hejda och pa aterseende. Jag skulle kunna skriva 35039 A4:a, det vet ni. Men hejdar mig konstant.
HEJ!
Hupp, föräldrar!
Ibland är man bara glad att man fick gåvan att kunna läsa folk.
Idag var inget undantag. Inom mig kokar just nu en demon som vill komma ut och förstöra livet för en stackars ung flicka, men istället sätter jag mig ned vi datorn för att få ut de mesta av känslorna som jag behöll på badhuset.
Eftersom mitt utseende skriker "död" just nu, valde jag att denna torsdagseftermiddag cykla iväg till badhuset här i Burträsk för att umgås lite med solariet. I vanlig ordning sätter jag på mig mina örhängen eftersom örhängen är något jag inte kan leva utan. Resten av kroppen bestod av följade: Fleecetröja, för korta "prasselbyxor" och röda tygskor. Vaaarför jag just nu beskriver min klädsel har jag ingen aning om, eftersom de inte har det minsta med berättelsen att göra. Jag antar bara att jag ville säga att jag kan vara mycket obehagligt klädd - bara jag få ha mina örhängen på. Så mycket betyder dom.
Rädd som jag är om dessa skatter lade jag dom i säkert förvar i skåpet - olåst givetsvis eftersom det är Burträsk vi talar om. Härifrån har ingen någonsin rört någon annans grejor, därav min godtrohet till barnen som badade. När jag återvänder efter 20 minuters solning upptäcker jag något fruktansvärt. Fruktansvärt. Örhängerna är borta. Spårlöst. Men fort insåg jag vad som hänt. Ungen som stod bredvid tittade alldeles för mycket på mig och alldeles för länge då jag sökte febrilt. Jag började givetvis känna gråten i halsen och undrade hur jag skulle hinna köpa nya innan Island. Längre behövde jag inte tänka då jag hör flickan säga till sin vän: "Är ni klara snart? Jag ska säger er något". Så förstod jag. Men hur skulle jag få detta kräk att erkänna? Det enda som syntes på hela badhuset var hennes råa leende. Nu brann jag. Flammorna stod höga. Jag vänder mig om för att göra en sista titt, men hittade självklart inget. Så vänder jag mig om igen och hinner se flickan vidga sin hand för sin vän, för att sedan snabbt återsluta den igen. Då kunde jag inte hålla mig längre. "Kan jag få tillbaka mina örhängen?" Blicken jag gav var nu illa talande. "Hihi jaha, var de dina?" Säger hon och ger tillbaka dom. Vid detta lager ville jag bara dra med henne ut till bassängen igen. Men eftersom jag är minst 10 år äldre samt gått Barn och Fritid var jag tvungen att föregå med gott exempel. Illa tvungen. Det sista jag får se av henne är hennes ständiga hånleende som trycker ned mig mot marken och gör mig till en ynkrygg. Jag känner mig väldigt splittrad då jag säger att jag älskar barn. För tydligen gör jag inte det jämt! Nu måste jag lugna ned mig, hejdå!
Where is the love?
New life.
Men i alla fall - 3 dm kortare hår och brunett igen.
Det var bara ett måste inför vad komma skall.
".. lagom fin för att visa sig för döda får".
Oh boy.
Det första som slog oss båda systrar var givetvis utseendet. Det är en period i livet där man ser som mest grotesk ut. Jag skulle själv vilja säga från ålder 7-15 år. Det är otroligt synd att det finns så många inspelade videor där man vågade visa sig själv. Fast å andra sidan - så kul vi hade. Den tiden då alla syskon kunde umgås. Det började med en film som vår bror redigerat. "Mördarbananerna 15". Jag och Linn blev skådespelare. Som förväntat var det pistoler, knivar, blod och slagsmål med i bilden. Icket att förglömma duellerna mot varandra. Som Linn själv sa: "... Adam önskade nog att han hade två bröder istället..." Detta sade hon efter båda två insett hur dåligt vi kunde imitera ett gevär. Mellan scenerna höll jag och Linn i ett repotage om filmen. Helt ovetande om att "Jane Bond" egentligen är en p-rulle döpte vi om filmen till detta. Vi hade även spelat in från Irak, och vädjade om att kriget inte skulle komma till Burträsk.
Till min stora förvåning - fast i ren ironi - dyker Fanny upp på tvskärmen. Lika korthårig. Och lika pojkaktig. Vårt repotage innehöll snus och öl samtidigt som vi visade världen hur bra barnen hade det i Burträsk. Härliga kombination. Det finns otaliga filmer hos Fanny där vi båda levde för denna kamera. Fulare än någonsin. Jag längtar efter den tiden.
Fanny_"tjej" Maia_"inte kines"
<3 
Fanny och Maia då. Den bättre tiden!
Drömhus.
"Stad i ljus".
... fast så var man Burtäskbo igen, och Darkwing Duck tycks ha lagt sin svarta mantel över detta drabbade samhälle. Går det bosätta sig på ett mörkare ställe?
Nu är jag i alla fall hemma från en blixtvist i Norge, och som förväntat var lyckan total. Jag drabbades då och då av några fina flash backs med alla missbrukare som man så väl känner igen. Det är nästan så att man hälsar på dem, och därefter kliar sig i huvudet samtidigt som man tänker: "Var tusan har jag sett han förr?" Det skulle inte förvåna om jag förträngt att jag tagit hem dem som husdjur för att få stackarna att tillfriskna. Detta lade jag bakom mig rätt fort då spänningen var olidlig innan jag skulle stiga in på Riktige Leker. Jag hade en slags vision att ljuv stråkmusik skulle spelas, samtidigt som det regnade konfetti över oss alla då jag blottade min själ inne på affären. Alla skulle skrika av lycka och vi skulle drunka i varandras tårar. Dessvärre lever jag märkbart i en fantasivärld, men fick ändå ett mycket glatt välkomnande. Helgen och veckan präglades av många kära återseenden samt långa promenader som blev till smärta.
Kvällen har bestått av trevligt sällskap med bland annat Jenny, och det var i afton mina tankar sattes i arbete då hon spelade och sjöng lite spontant för mig. Hur svårt ska det egentligen vara att förverkliga sina drömmar då det krävs så lite? En dröm behöver inte vara att ta över för Gud då han blivit less och pensionär. En dröm kan bara vara att lära sig äta små barn. Eller varför inte gå baklänges i 20 mil? Min dröm har sedan unga år varit att kunna hantera ett instrument som piano och sjunga inför publik. Flera gånger har jag vaknat upp som en ny människa då jag drömt att jag sjungit "I will always love you" med Whitney Houston. Alla sitter med hakan ned till marken, och applåderna är obeskrivliga. För det är något jag önskar. Men alla möter hinder på vägen. Mina hinder är 1) Höger hjärnhalva är totalt ur funktion och kan förmodligen inte ta in några som helst upplysningar hur vida ett piano fungerar. 2) Min sångröst skulle kunna jämföras med Måsart i Sjöjungfrun, och publiken skulle troligen springa ut ur lokalen skrikandes med händerna för öronen. De enda som skulle sitta kvar var de med öronproppar. Men å andra sidan - en dröm betyder väl inte att man ska kunna allt som ett rinnande vatten? Det finns en anledning till varför någon gav ordet "kämpa" en mening. Sång och pianolektioner är steg ett i min karriär som miljonär. (Nej, det kommer aldrig bli av.. ) Och även om jag aldrig kommer stå inför en församling och sjunga en psalm, så har jag i alla fall uppnått ett av mina mål... Oooooch det är nu ni ska ställa er upp, applådera hejdlöst och gråta en skvätt efter jag hållit mitt djupa tal som fantastisk chef för ett miljonföretag jag själv startat. Stora drömmar? Nejdå. Men när detta hänt så tänker tillbaka. Allt började ju med några musiklektioner! Med Markus Fagervall till lärare. Och mina barn med honom blev otroligt fina. De blev även automatiskt musikaliska. Nu är det nog dax att inse att sömn är bästa utvägen ur detta helvete? Hej!
Vad har du för visioner, lilla fågel blå?
