Fiskar, ror, spelar basket, joggar, går motionsrundor på berget i mördarbackarna, storstädar, cyklar, simmar i iskalla vatten (och med bävrar), hårdrocksfestar, osv osv.  Still - here I am.

 

 

 

 

Han är som sin bror. Han vet hur man gör ett frustrerande fruntimmer glad.
Fiske igår och höjdpunkten på hela turen (förutom allt fika i båten); jag fick äran att tatuera honom i pannan.

 

 

 

Nope.

 

Vi blev inte med barn igår som ni förstår. (... ooooch inte idag heller... ) så vi åkte till Solvarbo utemöbler och blev med en hammock istället. Helt enkelt för att kunna sitta där och hantera känslorna. 

Livet blir verkligen lättare med en hammock på altanen. Nåja, i alla fall efter att den monterats ihop. Allt före detta är ren prövning på förhållandet. Fortfarande är han godkänd som far till barnet!

 

Inlåst bakom ratten till MAX (detta syns dock inte lika tydligt på bilden..) tog vi hem paketet med hammocken i den såkallade familjebilen. Hrmppppfff. Vår Audi a5.

 

 

.. fast i två dagar har jag varit på hyffsat bra humör.

 

Det skulle kunna vara eftersom Alexander gått hem på någon slags semester och har spenderat helgen med mig. Ändå har jag suttit på hans kontor idag tillsammans med hans kollega och "hjälpt till". Nej, jag kan absolut ingenting inom finansbranschen och skulle troligtvis förstöra folks liv om jag lade mig i deras ekonomi, men något jag vet är dock att jag är duktig på att makulera papper. Mäktiga arbetssysslor!

 

Lite semesterkänsla hade vi ändå på kontoret om man jämför med förra bilden jag tog och lade upp då jag var här.

 

.. date of birth.

Ändock sitter jag här sprängfärdig. Precis, både i sinnet men också kroppsligt. Om det skulle ske att dagarna tickar på än mer och dagarna blir två veckor, så tvivlar jag inte en sekund på att min mage kommer att explodera som en atombomb i luften och förlossningen skulle med andra ord sköta sig själv. Många fler bäbisgram får nämligen inte plats inom mig nu.

 

Jag har med all välmening hållit mig borta från att skriva, eftersom det troligtvis skulle kunnat bli så barnförbjudna inlägg att föräldrarna i sin tur skulle ringa och dödshota mig. Ni vet mycket väl att jag levt min graviditet med harmoni, men veckan som varit har bevittnat något annat. Jag har upplevt att min egen irritation över allt inte har några gränser och ilskan har yttrat sig framför Alexander som i sin tur sagt; "alltså.. ska jag bara ta emot allt det här nu, eller vill du att jag ska säga emot..?" TA EMOT. 

Jag är som ni - och alla andra gravida i slutskedet - förstår sådär less som bara en gravid kan vara i slutet. Sånt som man egentligen bara hör talas om. Sån där lesshet som man egentligen bara trodde existerade på film.

 

HON KOMMER NÄR HON ÄR KLAR. 

Folk la upp glädjespridande bilder på de sociala medierna med massa leenden och skratt från midsommar. Jag tänker därför visa sanningen med våra bilder. Ledordet är till ingens förvåning: irritation. 

.. and while we're at it: Burträsk.

Är det inte riktigt häftigt att det finns - svindyra - solglasögon vid namn Burträsk? Hade det varit lite mer rockabilly över mig hade dem åkt i min varukorg direkt ;) Syrran, något att önska sig?

 

Köpt vettja.

 

Från ingenstans - kalla det rastlöshet - ville jag bara googla på "Burträsk". Upp kommer denna artikel och efter att jag läst den så vet jag på riktigt inte om jag ska brista ut i skrik, skratt eller tårar. Snälla säg att det är ett skämt?

Och skulle denna skumma artikel med konstant förnedrande och dåligt skrivna text vara sann (gud förbjude), vem är pojken vi alla har missat?! För att skona hedern hos denne man önskar jag att det än en gång inte är sant då man läser "Gert-Åke Larssons" första kommentar om detta. Jag svimmar. Baklänges och framlänges.

 

 

 

 

Fågel, fisk eller mitt emellan?

Jag har sjunkit lägre än till fiskarnas nivå. Ja, faktiskt till dammråttornas nivå för att vara exakt. Jag har nu gjort mig själv till åtlöje, än om det tack och lov var i min egen ensamhet. Jag kunde inte annat än skratta riktigt högt när jag stod och tittade rakt in i min egen spegelbild, för att sedan sakta böja på mina knän. Mina knän tog därefter i golvet, och några sekunder senare stod jag där som en nöffande gris, redo för att krypa omkring på golvet. 

Runt, runt. Sicksack mellan borden, stolarna, köket, vardagsrummet kröp jag och har därmed gjort det sista tappra försöket. Än en gång resulterade min dumdristighet i ren och skär smärta. Alla som tror att beniga knän är gjorda för att krypa omkring på ett hårt laminatgolv räcker upp en hand. Ingen? Blåröd och öm över hela knäna fick jag tillslut ställa mig upp och känna mig besegrad än om jag fick en rolig och förnedrande stund för mig själv.

Jag kanske ska försöka med den enda riktiga, fungerande metoden: "barnet kommer när det kommer. Inget annat kan påverka detta." Pust.

71 besökare igår. Ingen som lämnade en kommentar trots att jag bönade och bad om detta.
Menar ni att det bara är män utan erfarenhet av barnafödande som läser min blogg?

 

Skärpning nu. 

 

 

Jag skulle själv vilja placera mig i facket "tröttare än medel" när jag reflekterar över min promenad jag tog idag.

En promenad som bestod av att jag i gående position också blundade samtidigt. Det är förvisso väldigt bekvämt att slå två flugor i en smäll, men det vittnar också om vilken takt det var på promenaden då jag kunde blunda samtidigt. Med detta sagt vill jag också säga att den raska, svettiga och flåsiga promenaden jag tog igår kom därpå att bli det värsta straffet jag fått på länge. Smärtan efteråt gjorde sig påmind hela natten, och jag antar att jag får skylla mig själv, om ingen annan vill ta på sig ansvaret? Som ni förstår har jag börjat tillta alla medel för att sätta igång processen. Igår drack jag en liter kallt svart iste, storstädade, tog en rask promenad, tvättade, och satt knappast still många minuter för att locka ut barnet. Men allt jag fick var som sagt ett hårt smärtsamt straff, och visserligen kändes det som om ungen var påväg ut från mellangården, dock helt utan de vanliga symtomen som värkar/vattengång osv. 

 

Jag har fortfarande ett ess i rockärmen som jag tänker använda mig av när desperationen är allt för diger, och det inte finns några medel såsom kameror för att dokumentera detta: krypa omkring hemma på alla fyra.  

 

Jag behöver fler - fungerande - tips. Ge mig!

 

Jag fullkomligt älskar när grannar inte kan förmå sig att lyfta blicken för att försöka säga hej. Inte ens när man själv säger hej.

Jag fullkomligt älskar folk man möter som vägrar lyfta blicken för att säga hej. Inte ens när man själv säger hej.

 

Jag fullkomligt älskar när folk prompt ska bli ens "vän" på facebook, men inte ens kan säga hej i verkligheten. Inte ens när man själv säger hej.

Nej förresten. Jag blir fullkomligt blåjävligt irriterad på detta!

 

Noooooooooope.

 

Barnet andas fortfarande fostervatten och inte riktig luft. Jag undrar var dessa starka "intuitioner" som jag känt kommer ifrån? Jag borde nog börja kalla förnimmelserna för "önsketänkande".

 

 

 

 

Var god; googla ordet översliten. En bild på mig kommer att dyka upp.

 

Jag börjar vara en mycket svag människa. Både psykiskt och fysiskt. Men mest psykiskt, och allt detta beror på den lilla detaljen "sömn". En liten detalj som visat sig vara större än life it self. Man är helt enkelt inte i toptrim när man inte sover på nätterna. 

Somnade kring 01.30 i natt. Vaknade totalt förstörd av märkliga mardrömmar 04.00 och gjorde ett tappert försök att ta mig ur sängen för att gå på toaletten. Vid 04.03 stannade också förmågan att somna om. Där låg jag. Vaken och varm som en överhettad anfådd flodhäst med restless legs. Tre minuters-metoden tilltogs: långsamt, långsamt vända mig från en sida till den andra för att försöka somna om. En långsam metod som numer inte bara är en metod för att stilla smärta, utan också ett måste för att inte bli så anfådd att jag väcker Alex. Förtvivlad över att jag inte kunde sova, och att jag de närmsta 10 år knappt kommer få sova en hel natt igen skrev jag en checklista i mitt huvud på vad jag ska göra när barnet är utanför min livmoder. 

 

Ja, listan kan göras så lång. 
Välkommen ut, jänta. 

Jag förundras att jag vid nästan varje nytt inlägg skriver "maj" i överskriften.

 

Det tyder troligtvis på att jag har fredag hela veckan. Chocken över att jag varit hemma i 7 veckor är diger. Jag skulle tro att en person jag talade med fick ett perspektiv på mitt "fredaghelaveckan" när jag sa; "på fredag har jag varit hemma i tre veckor, tänk vad fort det har gått...". Sanningen var alltså en annan när Alexander rättade mig i samma stund. Jag har verkligen fredag hela veckan, det rådet ingen tvekan.

Men det är tur att man kan vara tillgänlig dynget runt som sagt. Då kan man tacka ja till alla möjliga tillställningar. Det räckte alltså inte med att vi nyss var hemma i Burträsk. Nej, nu är hela ligan här igen! (Inte Linn dock) Mamma och pappa vill fira en "riktig" midsommar här i Dalarna. Lillskruttan som numer inte är så liten längre är också med. Det känns som det kan bli en kanonmidsommar. Kom också ihåg att jag har en kvinnlig intuition att det smäller den 21:a. Jag trodde förvisso i sten att det också skulle smälla den 17:e. Men se på fan. Här sitter jag i stället fortfarande smällfet. Vi får la se.

 

Alltså vilket skitinlägg.

 

 

 

Jag vet, nu blottar jag mig. Bortsätt från andra gånger så är det denna gång i bokstavlig bemärkelse. Titta eller titta bort, tur det är upp till er!

Men jag vill ändå visa det fantastiska. Det fantastiska som någonstans ändå är så svårt att förstå. Ett faktum att jag faktiskt har en människa i min kropp. Än om jag ibland tror att det är en liten alien som rör sig där inne. Hon(?) exponerades när Alexander tog kort på mig som vi i vanlig ordning brukar göra med några veckors mellanrum, och har gjort sedan vecka 12(?)

Jag försöker förklara för mina vänner att det är tråååångt där inne nu. Nu förstår ni kanske vad jag menar. Lillstrumpan. Än om du många gånger varit frustrerande och obekvämligheten varit total så kan jag inte annat än älska din tryckande fot under revbenet. Det gör oss bara mer påmind om att du är någon som är våran, och som snart är här!