Don't stop me, don't stop me.

Vad är det jag snackar om? Klart som korvspad att jag klarar av att var här, och kommer klara av det framöver också. Jag är en renhårig Burträskare, och det syns inte bara under fötterna. Nej, inom mig gror en stor flod av någon slags lycka. En flod som ibland används som toalett dock. Det är faktiskt roligt att vara här trots att psyket frestas till max. Allting är som en enda stor prövning. Det går bara inte att vakna upp med en dålig inställning, ställa sig framför spegeln och tänka; "ojoj, mina ögon är så svällda att jag inte kommer hitta till jobbet", eller "fyfan, min kropp värker så mycket att jag kommer bli handikappad". Inställningen är då alltså "Robot". Man kan mer eller mindre klassas som maskin i stövlar.

Dock börjar det vara rätt tråkigt att uppdatera livet härifrån, eftersom var dag är den andra lik. Fårskämten börjar vara uttjatade och jag kan inte fantisera ihop vad som helst trots all evighet av tid på dagarna. Men jag kan i alla fall säga att vi i våra själar inte är några riktiga slaktare. Vi trodde som sagt att våra samveten blivit svarta och avtrubbade, men idag bevisades rena motsatsen. Första känslan kom dock för några veckor sedan då ett slags obehag skapades på lunchen. Utanför matsalen står en lastbil parkerad. Fylld med levande får som inte annat än väntade på sista anhalten i livet. Till råga på allt var det lamm till lunch. Dagens händelse satte skräck i alla tjejer, medan männen - de riktiga mördarna - skrattade. Ur en tacka tar Nacy ut något som kom att bli vår största mardröm. Han håller upp ett lamm som inte ens var fött. En blöt, alldeles hårig lammunge på några dm hade mött sitt öde. I en soptunna. Det berömda lätet "ååååhåååååå" kom från alla tjejer, och Jenny samt Emelie klämde fram en tår. I våra hjärtan satt en kniv fast, och det kändes plötsligt vemodigt att fortsätta skära fettet från fåren. Alla insåg då hur glada vi är att vi inte står längre fram på linan där man får bevittna den bittra sanningen med detta SS slaughterhouse.

Imorgon är det redan torsdag, och veckorna går så fort fram att håret snart faller av och rynkorna kommer fram. Det dröjer inte länge innan jag är på hemmaplan igen - redo att baka ett pepparkakshus! God natt mina vänner.

... fast stendöd.