Mitt hawaii.
Mtt hår må ha stannat i växten, men något som aldrig stannar upp är tiden. Det är redan 27 nov, och min kropps tycks ha lurats att det är år 2070. Ryggen som Pomperipossa och axlar hållbara som gritarrsträngar. Vad hände med att man faktiskt bara är 20 år? I alla fall, snön faller som aldrig förr och det nalkas julsträmning av högsta grad. En julstämning som kanske började ta fart lite väl tidigt för jag och Jenny. Eftersom jag ristat in datumet på en pepparkaka vet jag att den var den 18/11 - 08. Till en början skulle vi bara koka lite mormosaft, men det slutade med att vi köpte ett pepparkakshus. Egentligen är jag och Jenny världens sämsta kombination gällande saker som kräver tålamod, men det var bara ett par gånger vi svor häftigt. T ex när vi glömt sätta på skorstenen. Vad är ett pepparkakshus utan skorsten? Därför blev det ett ovanligt hus där bara fantasin kunde sätta stopp. Med julmusik och julmust var dagen ultimat. Den 18 november.
Tyvärr så bringar inte snön bara trevligheter och god stämning. Vi måste även komma ihåg att för en arbetslös och alltid rastlös faller även snön på uppfarten. Detta innebär i nästa stund att den som är hemma - den skottar. Jag kommer i och för sig bara ihåg goda minnen från skottning då man var liten. Då man själv satt i skopan och inte behöver göra något. Eller varför inte då jag och Fanny fick betalt (ca 10:- , det var ju trots allt 20 st hubba bubba) Klart man skottar bort lite snö till en hög som man sen kunde använda till grotta. (Som givetvis förstördes lite senare av ödemjuka bröder...) Men så blev man vuxen och var tvungen att inse allvaret. Det enda positiva är väl att man vuxit ikapp jätte-spaden, och man slipper tvångstankarna att slicka på handtaget. Fast å andra sidan - se det som motion. För det är det. Prövat på att imitera en överviktig eskimå samtidigt som ni släpar snö i storm? Jag kan ändå inte påstå att man kommer lycklig ur en snöskottning. Snälla, säg att det inte bara är jag som råkar ut för det mest irriterande. Ni vet, då man tar så mycket sats att det brinner under fötterna, och du springer framåt med skopan - så plötsligt tar det stopp så handtaget sätter sig mitt i mellangärdet? Inte... ?
Välkommen hem från Ryssland, Maia.
Och välkommen hem från Island, Maia och Jenny!
Tyvärr så bringar inte snön bara trevligheter och god stämning. Vi måste även komma ihåg att för en arbetslös och alltid rastlös faller även snön på uppfarten. Detta innebär i nästa stund att den som är hemma - den skottar. Jag kommer i och för sig bara ihåg goda minnen från skottning då man var liten. Då man själv satt i skopan och inte behöver göra något. Eller varför inte då jag och Fanny fick betalt (ca 10:- , det var ju trots allt 20 st hubba bubba) Klart man skottar bort lite snö till en hög som man sen kunde använda till grotta. (Som givetvis förstördes lite senare av ödemjuka bröder...) Men så blev man vuxen och var tvungen att inse allvaret. Det enda positiva är väl att man vuxit ikapp jätte-spaden, och man slipper tvångstankarna att slicka på handtaget. Fast å andra sidan - se det som motion. För det är det. Prövat på att imitera en överviktig eskimå samtidigt som ni släpar snö i storm? Jag kan ändå inte påstå att man kommer lycklig ur en snöskottning. Snälla, säg att det inte bara är jag som råkar ut för det mest irriterande. Ni vet, då man tar så mycket sats att det brinner under fötterna, och du springer framåt med skopan - så plötsligt tar det stopp så handtaget sätter sig mitt i mellangärdet? Inte... ?
Välkommen hem från Ryssland, Maia.
Och välkommen hem från Island, Maia och Jenny!
Kommentarer
Trackback
