"Im just a dreamer, I dream my life away", inleder vi med!

Att dagdrömma är något som alla människor en gång i livet kommer att erfara. Man kan sitta på marken medan hundratals personer passerar dig, och ändå känns det som det bara är du i universum. Man hör inte ett ljud, det enda som väsnas är din hjärna vars substans håller på rinna ut ur ögonen.  Oftar handlar dessa dagdrömmar om ett värdigare liv, såsom att  vara en högt uppsatt chef med hitlermusch - eller varför inte vara en Dyngbagge? Vid närmare eftertanke undviker jag helst att vara chef, eftersom morgonen ofta kommer att präglas av dåligt självförtroende då jag ska kamma och vattna denna mustasch som aldrig kommer vilja samarbeta. Dyngbagge däremot - vilken kropp man kommer få. Armar av stål, rumpa som Jennifer Lopez osv. Att rulla bajs är som att rulla hemmagjorda köttbullar, och det är jag jättebra på. Det jag egentligen ville komma fram till var - hur långt är det okej att dagdrömma? Det kom en dag då oron över vem jag är påväg att bli rasade över mig. Jag vet att 90% av befolkningen tänker precis som jag. Enda skillnaden är bara att jag vågrar vädra mina tankar, medan ni tiger och hoppas ingen ska tro ni är psykiskt instabila. Varför har människan sådan stort behov att bli älskad för det man gör, och inte för den man är? Inte bara en gång har man suttit och fantiserat om hur man en dag ska få slå ned en person som tex rånat någon. Känslan som flyger genom kroppen då man springer så fort att marken ryker, och man kommer ikapp denna person som orsakat denna ilska. Vad som sedan händer är upp till den som fantiserar, men jag vet i alla fall att jag kommer komma på Aftonbladets framsida för min heroiska insats. Tanten som jag räddade gav mig en chokladask och en trisslott som jag inte vann någonting på. Med andra ord - allt var förgäves.

Livet på Ica fortskrider och för var dag som går får jag mer och mer respekt för mina kunder. Mest för att de har visat sig vara bättre än jag trodde. Sällan har jag blivit så lycklig då människor födda i en soptunna vars tänder är svarta, köper en tandborste. Eller varför inte då mannen som stylar sitt hår med sitt eget fett köper schampo? Det kallar jag framsteg, gott folk. Sådana gånger vill jag ge en riktig klapp på axeln och önska dem lycka till i fortsättningen. Den enda person jag inte vill ge en klapp på axeln, är tanten som garanterat lyckats kissa ända upp till sin egen axel. Hela Ica bara måste tappa matlusten då denna livs levande bomb kommer in? Men folk är ju olika! Charken går då över mina förväntningar, och tro det eller ej. Det är som om detta jobb skulle kunna vara min tvillingsyster. Första gången jag fick se en lax på 13 kilo blev jag tårögd, och visste redan då att jag skulle trivas utomordentligt. Jag önskar det var jag som stått där med spöet och fått denna best. Påtal om fisk så måste jag bara rätta till lögner som blev sagda under festivalhelgen. Jag har tydligen gått omkring och påstått att jag fått en gädda på 12 kg vilket absolut inte är sant. Vadan dessa ständiga mytomanpåhitt? Sammanfattning då - jag önskar att jag fått en gädda på 12kg, jag har inte fått någon.  

Nu tar jag tag i grillen och äter en god middag tillsammans med min obeskrivligt underbara vän, Marlene.
Hade på bade!

Älskade barn. Mina solstrålar.