Så var det dags igen.

Efter en mycket hatisk tid vad gäller denna Tomas Ledin som varit allmänt positv om vädret, har jag nu börjat tona ner min tydligt utagerande ilska mot honom. Detta för att solen kommit fram och gett mig ännu en period av ångest över min röda hudton. Fräknarna får mig att minska 10 år i ålder, och det enda som fattas är egentligen att upptäcka en fläck på kroppen som innehåller hudcancer. En perfekt sommar, för en optimisk Maia! Bortsätt från allt vad som komma skall, är detta den bästa sommaren genom mina 20 år som kvinna och delvis man. Så väldigt många goda minnen och nya fantastiska vänner som sällan kommer lämna hjärta och hjärna.

Att vara ensam går mycket bra, eftersom jag aldrig är det. Enda gången jag märker av tystnaden är när jag kommer hem till Burträsk för att försöka umgås med mina föräldrar. När de alltid lyckas vara någon annanstans när jag behöver mat som mest, kan jag med handen på hjärtat meddela den svenska befolkningen att jag saknar vår katt som numera ofrivilligt bor i Katthimlen, och inte på Solbacksgatan. Vem kan inte sakna en katt som hatade sin fosterfamilj, och livnärde sig deras kött? Ärren på kroppen efter hans påhopp då man lyckligt (trodde man) sprang omkring barbent har satt många spår senare i livet. Dessa minnen för mig tillbaka till en slags saknad som jag inte vet är positiv eller negativ. Det är faktiskt många gånger jag undrat var han varit då man kunnit sova en hel natt utan att bli väckt av hans klor som vill riva dörren i två bitar. Sammanfattningsvis var han en mycket fin katt som lämnat.. rivsår i mitt hjärta!

Pengar böjar bli ett lite större problem, då det inte alls går bra att lägga undan lika mycket som i Norge då man tjänade en aning mer. Ica gör mig inte till den miljonär jag vill bli, utan jag satsar mest på att råna stället då jag vet koder till kassaskåp osv. Det finns inte heller lika många möjligheter att spara pengar som i Norge. Det fanns stunder då man ägde situationen, och säkerligen sparade in flera tusen för att man var så sniken. Och så förbannat snål. I fem månader åkte jag t ex tåg till Sandvika för att komma till jobbet. Ett månadskort skulle kosta mig över 1000 kr, och en enda resa kostade 41 kr. Detta skulle fördärva min plånbok, så därför insåg jag att det var lättare att lägga på skåderi-skillsen. För att undvika att betala satte man sig snabbt ned efter man sprungit och gömt sig för konduktören -  tog av sig jackan, lade ned alla väskor och diverse på golvet, pluggade in Ipoden, satte sig så djupt ned i stolen som möjligt för att det skulle se ut som man rest långt, och sedan eventuellt blunda. Det var första fasen. Andra fasen var då konduktören kom in i min vagn och började leta nya resande. Och det var då skåderi-knappen illa men kvickt slogs på. Det var vid denna tidpunkt man skulle se så oberörd ut som möjligt. För att smartast slippa undan skulle man titta konduktören i ögonen då man fick ögonkontakt, för att sedan otroligt självsäkert titta bort igen. Detta gav en bild av att jag redan betalat, och förbi mig vandrade dessa människor utan att tvinga mig betala. Detta går på tåget - inte på trikken. INTE smart att köpa ungdomskort då man fyllt 20, och det kommer kontrollanter. Nej, för då måste du betala 1500 kr och sitta där med svansen mellan benen. Talesättet "springa som en jagad somalie" fick en annan definition då man blev "jagad av en somalie". Vi var inte vänner efter hans upptäckt över mitt lilla snedsteg att åka på ungdomskort.

Nu nalkas säng, och en god natts sömn. Tack Jesus och din familj för att ni låtit mitt internet fungera ikväll. Det är på tok för lite updateringar. Jag har alldeles för många tankar att vädra.