Så var det dags igen.

Efter en mycket hatisk tid vad gäller denna Tomas Ledin som varit allmänt positv om vädret, har jag nu börjat tona ner min tydligt utagerande ilska mot honom. Detta för att solen kommit fram och gett mig ännu en period av ångest över min röda hudton. Fräknarna får mig att minska 10 år i ålder, och det enda som fattas är egentligen att upptäcka en fläck på kroppen som innehåller hudcancer. En perfekt sommar, för en optimisk Maia! Bortsätt från allt vad som komma skall, är detta den bästa sommaren genom mina 20 år som kvinna och delvis man. Så väldigt många goda minnen och nya fantastiska vänner som sällan kommer lämna hjärta och hjärna.

Att vara ensam går mycket bra, eftersom jag aldrig är det. Enda gången jag märker av tystnaden är när jag kommer hem till Burträsk för att försöka umgås med mina föräldrar. När de alltid lyckas vara någon annanstans när jag behöver mat som mest, kan jag med handen på hjärtat meddela den svenska befolkningen att jag saknar vår katt som numera ofrivilligt bor i Katthimlen, och inte på Solbacksgatan. Vem kan inte sakna en katt som hatade sin fosterfamilj, och livnärde sig deras kött? Ärren på kroppen efter hans påhopp då man lyckligt (trodde man) sprang omkring barbent har satt många spår senare i livet. Dessa minnen för mig tillbaka till en slags saknad som jag inte vet är positiv eller negativ. Det är faktiskt många gånger jag undrat var han varit då man kunnit sova en hel natt utan att bli väckt av hans klor som vill riva dörren i två bitar. Sammanfattningsvis var han en mycket fin katt som lämnat.. rivsår i mitt hjärta!

Pengar böjar bli ett lite större problem, då det inte alls går bra att lägga undan lika mycket som i Norge då man tjänade en aning mer. Ica gör mig inte till den miljonär jag vill bli, utan jag satsar mest på att råna stället då jag vet koder till kassaskåp osv. Det finns inte heller lika många möjligheter att spara pengar som i Norge. Det fanns stunder då man ägde situationen, och säkerligen sparade in flera tusen för att man var så sniken. Och så förbannat snål. I fem månader åkte jag t ex tåg till Sandvika för att komma till jobbet. Ett månadskort skulle kosta mig över 1000 kr, och en enda resa kostade 41 kr. Detta skulle fördärva min plånbok, så därför insåg jag att det var lättare att lägga på skåderi-skillsen. För att undvika att betala satte man sig snabbt ned efter man sprungit och gömt sig för konduktören -  tog av sig jackan, lade ned alla väskor och diverse på golvet, pluggade in Ipoden, satte sig så djupt ned i stolen som möjligt för att det skulle se ut som man rest långt, och sedan eventuellt blunda. Det var första fasen. Andra fasen var då konduktören kom in i min vagn och började leta nya resande. Och det var då skåderi-knappen illa men kvickt slogs på. Det var vid denna tidpunkt man skulle se så oberörd ut som möjligt. För att smartast slippa undan skulle man titta konduktören i ögonen då man fick ögonkontakt, för att sedan otroligt självsäkert titta bort igen. Detta gav en bild av att jag redan betalat, och förbi mig vandrade dessa människor utan att tvinga mig betala. Detta går på tåget - inte på trikken. INTE smart att köpa ungdomskort då man fyllt 20, och det kommer kontrollanter. Nej, för då måste du betala 1500 kr och sitta där med svansen mellan benen. Talesättet "springa som en jagad somalie" fick en annan definition då man blev "jagad av en somalie". Vi var inte vänner efter hans upptäckt över mitt lilla snedsteg att åka på ungdomskort.

Nu nalkas säng, och en god natts sömn. Tack Jesus och din familj för att ni låtit mitt internet fungera ikväll. Det är på tok för lite updateringar. Jag har alldeles för många tankar att vädra.

Here I go again.

"Sommaren är kort, det mesta regnar bort" sjunger mannen som skapar mer än obehag i min kropp. Denna obehag kommer från nästa mening som lyder "men nu är den här, så ta för dig - solen skiner idag". Jag tycker det är lite orättvist att skriva denna låttext då man sitter på Hawaii med en drink i handen med halmhatten på som fungerar som brudmagnet. Varför han inte gjorde situationstecken på "skiner" förblir ett enda stort mysterium. För solen skiner inte, och det har den inte gjort sedan 1990. Vem sade att svensk sommar innehåller charm? Charm, och skit - är det samma sak? Jag börja bli riktigt less att konstant måsta se ut som en blöt hund som fryser så mycket att folk tror man käkat frusna blåbär. 10 plusgrader ska det väl vara i januari va, och inte i juli? Optimism susar kring mig, och jag känner mer och mer hopp att sommaren faktiskt en dag kommer att komma. "NAAAT" , som Borat skulle sagt.

Jag fortsätter med min positiva inställning genom att vädra mitt inre som snart koliderar med omvärlden. Vi kan tyckas leva i ett bra land, men ju mer jag tänker och överväger så inser jag att sanningen säger något annat. Jag kommer att lista upp mina personliga - stora problem, som får min vardag att gråna lite extra. Ordningen har ingen betydelse vad gäller storlek på problemen, Alla problem är lika fruktansvärda!

1. Vi börjar lite lätt med problemet man har vad gäller tv-tittandet i sängen. Man är så trött att man i princip går i sömn. Allting omkring dig säger att det är "ok" att lägga sig i sängen, så du tar tv-dosan och lägger dig. Som ett lik lindar du in dig till en puppa i täcket, och ingenting kan få dig till ytan igen eftersom du bokstavligt talat fastnat i täcket. Så ska du bara sticka ut handen för att sätta på tv:n, men inser att tv-dosan är spårlöst försvunnen. Med den lilla yta du har att röra dig på, söker du febrilt. Men ingenting. Lösningen blir då att slita dig loss från täcket, börja frysa så mycket att huden lossnar och riva upp hela sängen för att till slut hitta den förbannade dosan. Helt i onödan för den delen eftersom det bara var  "ordjakten" på tv.

2. Ett problem har bara de mest ensamma och de som tror sig vara lite extra vuxen. Ett bra exempel fick jag från en tjej idag som försökte hitta charmen med att sitta själv i parken på sin lunch för att få en nypa luft. Eftersom tjejen var jag kommer jag ihåg historien mycket väl. Jag fick faktisk idén från "Sex and the city" där de påpekar att det ser rofyllt ut att sitta ensam, och inte patetiskt. Du köper i alla fall en tidning och en banan för att ha någonting att göra på lunchen, och för att inte se alltför ensam ut. En tidning fyller ut det mest. Men när du köper en tidning - se till att det är vindstilla. Sällan ser man nog så plågad ut då man försöker läsa en tidning och den ser ut att vara besatt av djävulen. Så sammanfattningsvis fick jag i alla fall veta vad som stod på framsidan. Sedan brann tålamodet och tidningen brann på soptippen 15 minuter senare.

3. Mitt tredje problem som jag väljer att synliggöra är till alla ungdomar vars kylskåp alltid står tomt. Jag har aldrig sett upp till dessa personer som endast har en möglad kaviartub och ett sex-pack öl i sin kyl. Jag ville alltid bli motatsen - en 20 åring med konstanta, stora möjligheter då man öppnar kylskåpet. Men så flyttade man till sin egen lägenhet, och ekot innanför de kalla dörrarna vidtog alltför fort. Efter många sömnlösa nätter av funderingar över hur detta någonsin kunde ske, har jag äntligen funnit svaret. Det slog mig som en självklarhet; "Varför handla när maten ändå tar slut?" Så tänk på det ni som tror er vara något bara för att ni har mycket att välja mellan då ni ska göra en natta-macka! Vem sparar mest pengar då? Än en gång kliver jag ut ur spelet som en vinnare.

Nä, här blir inga barn gjorda. Inte heller själv i tv-soffan, men det är lyxen jag får göra ikväll. Ligga själv och svära åt Hajen 3.

"Im just a dreamer, I dream my life away", inleder vi med!

Att dagdrömma är något som alla människor en gång i livet kommer att erfara. Man kan sitta på marken medan hundratals personer passerar dig, och ändå känns det som det bara är du i universum. Man hör inte ett ljud, det enda som väsnas är din hjärna vars substans håller på rinna ut ur ögonen.  Oftar handlar dessa dagdrömmar om ett värdigare liv, såsom att  vara en högt uppsatt chef med hitlermusch - eller varför inte vara en Dyngbagge? Vid närmare eftertanke undviker jag helst att vara chef, eftersom morgonen ofta kommer att präglas av dåligt självförtroende då jag ska kamma och vattna denna mustasch som aldrig kommer vilja samarbeta. Dyngbagge däremot - vilken kropp man kommer få. Armar av stål, rumpa som Jennifer Lopez osv. Att rulla bajs är som att rulla hemmagjorda köttbullar, och det är jag jättebra på. Det jag egentligen ville komma fram till var - hur långt är det okej att dagdrömma? Det kom en dag då oron över vem jag är påväg att bli rasade över mig. Jag vet att 90% av befolkningen tänker precis som jag. Enda skillnaden är bara att jag vågrar vädra mina tankar, medan ni tiger och hoppas ingen ska tro ni är psykiskt instabila. Varför har människan sådan stort behov att bli älskad för det man gör, och inte för den man är? Inte bara en gång har man suttit och fantiserat om hur man en dag ska få slå ned en person som tex rånat någon. Känslan som flyger genom kroppen då man springer så fort att marken ryker, och man kommer ikapp denna person som orsakat denna ilska. Vad som sedan händer är upp till den som fantiserar, men jag vet i alla fall att jag kommer komma på Aftonbladets framsida för min heroiska insats. Tanten som jag räddade gav mig en chokladask och en trisslott som jag inte vann någonting på. Med andra ord - allt var förgäves.

Livet på Ica fortskrider och för var dag som går får jag mer och mer respekt för mina kunder. Mest för att de har visat sig vara bättre än jag trodde. Sällan har jag blivit så lycklig då människor födda i en soptunna vars tänder är svarta, köper en tandborste. Eller varför inte då mannen som stylar sitt hår med sitt eget fett köper schampo? Det kallar jag framsteg, gott folk. Sådana gånger vill jag ge en riktig klapp på axeln och önska dem lycka till i fortsättningen. Den enda person jag inte vill ge en klapp på axeln, är tanten som garanterat lyckats kissa ända upp till sin egen axel. Hela Ica bara måste tappa matlusten då denna livs levande bomb kommer in? Men folk är ju olika! Charken går då över mina förväntningar, och tro det eller ej. Det är som om detta jobb skulle kunna vara min tvillingsyster. Första gången jag fick se en lax på 13 kilo blev jag tårögd, och visste redan då att jag skulle trivas utomordentligt. Jag önskar det var jag som stått där med spöet och fått denna best. Påtal om fisk så måste jag bara rätta till lögner som blev sagda under festivalhelgen. Jag har tydligen gått omkring och påstått att jag fått en gädda på 12 kg vilket absolut inte är sant. Vadan dessa ständiga mytomanpåhitt? Sammanfattning då - jag önskar att jag fått en gädda på 12kg, jag har inte fått någon.  

Nu tar jag tag i grillen och äter en god middag tillsammans med min obeskrivligt underbara vän, Marlene.
Hade på bade!

Älskade barn. Mina solstrålar.

JAHA!

Är det någon som tror mig om jag säger att jag flyttat till en lägenhet i Skellefteå? Nej, jag har nypigt mig ett antal gånger i underarmen där det gör ondast för att inse att det inte är en dröm. Tjejen som trodde hon för alltid skulle sova sked med sin mor, samtidig som hon masserade de två orakade benen med benvärk, har packat sina väskor och flyttat 4 mil ifrån denna trygghet. Att flytta från skogens konung (den otroligt fascinerade älgen) och den Svartvita flugsnapparen som håller borta myggen från gården har gått bättre än jag trodde. Ändock är det stor skillnad att bo hemifrån med vänner, och att bo hemifrån helt själv i en 26kvm stor lägenhet. Ett besök på Ikea (och två kvartingar rikare på Alko i Finland) höjde trivseln. Men när de få timmarna själv blir för panikladdade ingår jag i min manodepressiva roll. Från att stirra i väggen och fundera på att ta 16.15 bussen hem, till att i rinnande svett städa tills golvet tappat lacken, borra i väggarna tills stora hål som krater dyker upp och spika tills man gör klassikern att hamra på tummen. Smärtan är oumbärlig, men det är ingen idé att skrika eftersom ingen hör dig och kan känna sympati. Med andra ord är det rena rama Äntligen hemma här. Enda skillnaden är att det är jag som bygger och misslyckas, och inte Martin Timell som står där och flinar över sina mästerverk. Finns han på riktigt? Övernaturlig utomjording är den sanning vi känner till om han.

Så har man också fått jobb trots att hoppet om det i sommar var utplånat. Från att nästan vara garanterad på handikapp i stan, till att stå där med längre näsa än Pinocchio. En räddande hand kom in i bilden, och vips hade jag jobb på Ica supermarket. Det händer lite mer än att bara upprepa samma fras 1043094 gånger, ska ni veta. Får man inte dricks av de stackars fattiga pojkarna som spelar dragspel, måste man handla åt en alkoholist med brutet ben, vars rullstol bara gick backa med. Sällan har jag skrattat så högt då han blev röd i ansiktet av ilska och skrek av raserie då jag glömde bort att den bara gick backa med. För att jag skulle komma ihåg detta skulle han lite impulsivt visa hur det skulle gå om jag kört framåt. Han slänger sig framåt i rullstolen och är på väg att falla ut. Den gigantiska, bokstavliga ölmagen satte dock stopp för detta. Han fick i alla fall sitt "jävla bröd" och sitt "helvetes smör, jag ger fan i vilket".

Sitta i kassan 9 timmar om dagen är väl inte det jag drömt om, men arbetskamraterna är oslagbara och slippa torka bajs och bli misshandlad av 90åringar väger upp allt. Dessutom har jag blivit befordrad 20 meter in i butiken (.. jag och uppskattning.. Eifeltornet skulle kunna vara 20 meter med mitt intellekt) Charken blir härnäst mitt hem, och mästaren på skära en av de tusen skinkorna blir jag det! Eftersom jag alltid varit filéa-laxen-ansvarig och lyckats som om jag vore neandertalare tar jag uppgiften mycket seriöst. Synd att man hatar att vara ny när man vill komma första dagen och vara bäst! Bara att svälja sanningen antar jag.

Peace och på återseende. Jag har saknat dig!