Det sociala samspelet. Ja, något vi konstant är omringad av. Ibland lyckas man riktgt bra att samspela med en annan människa, andra gånger går det lite mindre bra. Vad är okej att säga till någon egentligen? Hur långt får man gå vad gäller och vara trevlig och skapa självförtroende för den andra parten? Självklart finns det heldragna gränser då man vet att man går för långt. Du skriker t ex inte till en väldigt överviktig dam på stan; "Guuuud vad fin du skulle bli om du tappade 40 kg. Du har verkligen ett fint ansikte bakom den där mustaschen!". Men är det lov att prata om vikt överhuvudtaget? Jag satte adamsäpplet i halsen igår då jag inte visste om jag gjort rätt eller fel. För att ordna upp allting med jobb till sommaren pratade jag med personalchefen. Det första som möter mitt öga är att hon ser riktigt bra ut och har minsann tappat massa kilo efter trottoarkanten. Med ett "hej" av glädjeskrik tillägger jag sedan "Men ojoj, någon ser riktigt bra ut! Har du bott på gymmet i höst eller?". Självklart ler hon glatt och berättar att hon varit ute i motionspåret lite samt hållit en strikt diet. Nu hade jag alltså två alternativ vad gäller reaktionen: 1. Hon blev faktiskt glad över min komplimang. 2. Hon log tvunget men inombords ville hon starta ett slagsmål med tanke på hur tjock det lät jag tyckte hon varit förut. Vilket nu i detta sammanhang absolut inte är sant, men jag kan gott förstå om detta varit hennes tankegång. Så hur långt ska man gå egentligen? Finns det risk att folk tar illa vid sig, hur än man bär sig åt? Ska man chansa för att eventuellt få någon att må bra? Jag drar den stora chansningen.

Något annat jag kom att tänka på då jag besökte Burträsks badhus idag, var vart gränsen går då gäller nakenhet, och när ska tycker man att det blir pinsamt? Jag kommer själv ihåg min nakna period bland annat då jag och Fanny sprang omkring otroligt nog utan kläder med varandra på ängarna fullt med hundkex. Detta blev genast sjukligt pinsamt då pojkgrannen, 3 år äldre, kom på oss. Men flickan på badhuset skämdes minsann inte då vattengympan var i full gång för några veckor sedan. Bakom instruktören stod hon, naken som näcken och iakttog. Iaktta går bra, men det går inte bra att börja gympa själv där bak. Bresandes med arsel fram- och bak stod hon nästa hela passet. 45 min blev plötsligt väldigt roligt, och fick mig att dagdrömma - tänk om nakenhet inte varit pinsamt. Hur hade det sett ut om alla gympade med rattarna framme? Intressant!



Get dressed for success.