Forever young.
Ja, om det ändå var så väl att man fick förbli forever young, Du tappre vän.
Sådär, då var man hemma sedan 3 dagar från hemavans äventyr.
Vilken fruktansvärd kanonresa, det var inte mycket som slog fel. Levandes på korv med bröd så fick vi oss igenom helgen utan att falla till marken (i nyktert syfte) Till marken föll dock Mackan och Amanda utan att ens försöka komma ihåg att det hänt. Det var festligt. Det finns så många härliga berättelser att berätta - all korv givetvis, åka på epaflak hem, helt gratis (ja, nästan gratis i alla fall), Antonias halsfluss, kvällen som vi skulle vara så tysta som möjligt för att inte väcka stackarn som bara gick åt helvete. Banankartongen med tomma flaskor blev sparkad på 134 gånger. Mitt eget försök att ta ut brödrosten ur skåpet gick också fruktansvärt dåligt. Det fick oss att fnissa. Även mina egna suckningar på natten blev världskänd, visste visst inget annat än att sucka. Abstinenssvettningarna varje natt som höll på ta kål på en. Tjejen som ville mörda oss, det eviga pisseriet meste överallt, "dagen-efter-promenaderna" som bara var för skönt, och kanske ett måste för att kunna leva minst en kvart till. Amandas liknelse av The Killers. "Jag har en själ, men jag är ingen soldat", bölandet av två st anonyma tjejer som hade hjärtevärk i bilen hem, vilket för den delen var börjat på ett nytt liv, som bara kan komma med bättre överraskningar. Dansen som Amanda bara fick för stunden, och sen blev lämnat till slumpen. Ja, you name it vad som inte var festligt där borta.
Nu när man tänker tillbaka vill jag inget annat än tillbaka. Allt vara bara så himla trevligt. Nyårsafton var absolut en höjdare också. Attans bara att man skulle missa tolvslaget med någon minut, men. Det gör nog inte. för det var lika bra ändå.
Snart börjar skolan gott folk, och jag mår nästan, snart, redan dåligt över det. Eller om sanningen ska fram så mår jag inte psykiskt dåligt än. Just nu mår jag bara ordentligt fysiskt dåligt, eftersom jag lyckats bli omänskligt sjuk efter resan. Upptäckte idag att jag nästan hade 39 graders feber. Men samtidigt gör det inget - så länge jag inte fick den fruktansvärda åkomman i hemavan så är jag nöjd. Jag skiter även i om jag är så krasslig som jag känner mig nu imorgon, för jag ska till varje pris ta mig till Sunnanåcupen.
Måttligt kul att se inomhus fotboll. Heja BTK!
SO LONG SUCKERS!
Vi ses i nästa liv!
Livet är inte en dans på rosor.
Sådär, då var man hemma sedan 3 dagar från hemavans äventyr.
Vilken fruktansvärd kanonresa, det var inte mycket som slog fel. Levandes på korv med bröd så fick vi oss igenom helgen utan att falla till marken (i nyktert syfte) Till marken föll dock Mackan och Amanda utan att ens försöka komma ihåg att det hänt. Det var festligt. Det finns så många härliga berättelser att berätta - all korv givetvis, åka på epaflak hem, helt gratis (ja, nästan gratis i alla fall), Antonias halsfluss, kvällen som vi skulle vara så tysta som möjligt för att inte väcka stackarn som bara gick åt helvete. Banankartongen med tomma flaskor blev sparkad på 134 gånger. Mitt eget försök att ta ut brödrosten ur skåpet gick också fruktansvärt dåligt. Det fick oss att fnissa. Även mina egna suckningar på natten blev världskänd, visste visst inget annat än att sucka. Abstinenssvettningarna varje natt som höll på ta kål på en. Tjejen som ville mörda oss, det eviga pisseriet meste överallt, "dagen-efter-promenaderna" som bara var för skönt, och kanske ett måste för att kunna leva minst en kvart till. Amandas liknelse av The Killers. "Jag har en själ, men jag är ingen soldat", bölandet av två st anonyma tjejer som hade hjärtevärk i bilen hem, vilket för den delen var börjat på ett nytt liv, som bara kan komma med bättre överraskningar. Dansen som Amanda bara fick för stunden, och sen blev lämnat till slumpen. Ja, you name it vad som inte var festligt där borta.
Nu när man tänker tillbaka vill jag inget annat än tillbaka. Allt vara bara så himla trevligt. Nyårsafton var absolut en höjdare också. Attans bara att man skulle missa tolvslaget med någon minut, men. Det gör nog inte. för det var lika bra ändå.
Snart börjar skolan gott folk, och jag mår nästan, snart, redan dåligt över det. Eller om sanningen ska fram så mår jag inte psykiskt dåligt än. Just nu mår jag bara ordentligt fysiskt dåligt, eftersom jag lyckats bli omänskligt sjuk efter resan. Upptäckte idag att jag nästan hade 39 graders feber. Men samtidigt gör det inget - så länge jag inte fick den fruktansvärda åkomman i hemavan så är jag nöjd. Jag skiter även i om jag är så krasslig som jag känner mig nu imorgon, för jag ska till varje pris ta mig till Sunnanåcupen.
Måttligt kul att se inomhus fotboll. Heja BTK!
SO LONG SUCKERS!
Vi ses i nästa liv!
Livet är inte en dans på rosor.
Kommentarer
Trackback
