.. and while we're at it: Burträsk.

Är det inte riktigt häftigt att det finns - svindyra - solglasögon vid namn Burträsk? Hade det varit lite mer rockabilly över mig hade dem åkt i min varukorg direkt ;) Syrran, något att önska sig?

 

Köpt vettja.

 

Från ingenstans - kalla det rastlöshet - ville jag bara googla på "Burträsk". Upp kommer denna artikel och efter att jag läst den så vet jag på riktigt inte om jag ska brista ut i skrik, skratt eller tårar. Snälla säg att det är ett skämt?

Och skulle denna skumma artikel med konstant förnedrande och dåligt skrivna text vara sann (gud förbjude), vem är pojken vi alla har missat?! För att skona hedern hos denne man önskar jag att det än en gång inte är sant då man läser "Gert-Åke Larssons" första kommentar om detta. Jag svimmar. Baklänges och framlänges.

 

 

 

 

Fågel, fisk eller mitt emellan?

Jag har sjunkit lägre än till fiskarnas nivå. Ja, faktiskt till dammråttornas nivå för att vara exakt. Jag har nu gjort mig själv till åtlöje, än om det tack och lov var i min egen ensamhet. Jag kunde inte annat än skratta riktigt högt när jag stod och tittade rakt in i min egen spegelbild, för att sedan sakta böja på mina knän. Mina knän tog därefter i golvet, och några sekunder senare stod jag där som en nöffande gris, redo för att krypa omkring på golvet. 

Runt, runt. Sicksack mellan borden, stolarna, köket, vardagsrummet kröp jag och har därmed gjort det sista tappra försöket. Än en gång resulterade min dumdristighet i ren och skär smärta. Alla som tror att beniga knän är gjorda för att krypa omkring på ett hårt laminatgolv räcker upp en hand. Ingen? Blåröd och öm över hela knäna fick jag tillslut ställa mig upp och känna mig besegrad än om jag fick en rolig och förnedrande stund för mig själv.

Jag kanske ska försöka med den enda riktiga, fungerande metoden: "barnet kommer när det kommer. Inget annat kan påverka detta." Pust.

71 besökare igår. Ingen som lämnade en kommentar trots att jag bönade och bad om detta.
Menar ni att det bara är män utan erfarenhet av barnafödande som läser min blogg?

 

Skärpning nu. 

 

 

Jag skulle själv vilja placera mig i facket "tröttare än medel" när jag reflekterar över min promenad jag tog idag.

En promenad som bestod av att jag i gående position också blundade samtidigt. Det är förvisso väldigt bekvämt att slå två flugor i en smäll, men det vittnar också om vilken takt det var på promenaden då jag kunde blunda samtidigt. Med detta sagt vill jag också säga att den raska, svettiga och flåsiga promenaden jag tog igår kom därpå att bli det värsta straffet jag fått på länge. Smärtan efteråt gjorde sig påmind hela natten, och jag antar att jag får skylla mig själv, om ingen annan vill ta på sig ansvaret? Som ni förstår har jag börjat tillta alla medel för att sätta igång processen. Igår drack jag en liter kallt svart iste, storstädade, tog en rask promenad, tvättade, och satt knappast still många minuter för att locka ut barnet. Men allt jag fick var som sagt ett hårt smärtsamt straff, och visserligen kändes det som om ungen var påväg ut från mellangården, dock helt utan de vanliga symtomen som värkar/vattengång osv. 

 

Jag har fortfarande ett ess i rockärmen som jag tänker använda mig av när desperationen är allt för diger, och det inte finns några medel såsom kameror för att dokumentera detta: krypa omkring hemma på alla fyra.  

 

Jag behöver fler - fungerande - tips. Ge mig!

 

Jag fullkomligt älskar när grannar inte kan förmå sig att lyfta blicken för att försöka säga hej. Inte ens när man själv säger hej.

Jag fullkomligt älskar folk man möter som vägrar lyfta blicken för att säga hej. Inte ens när man själv säger hej.

 

Jag fullkomligt älskar när folk prompt ska bli ens "vän" på facebook, men inte ens kan säga hej i verkligheten. Inte ens när man själv säger hej.

Nej förresten. Jag blir fullkomligt blåjävligt irriterad på detta!

 

Noooooooooope.

 

Barnet andas fortfarande fostervatten och inte riktig luft. Jag undrar var dessa starka "intuitioner" som jag känt kommer ifrån? Jag borde nog börja kalla förnimmelserna för "önsketänkande".

 

 

 

 

Var god; googla ordet översliten. En bild på mig kommer att dyka upp.

 

Jag börjar vara en mycket svag människa. Både psykiskt och fysiskt. Men mest psykiskt, och allt detta beror på den lilla detaljen "sömn". En liten detalj som visat sig vara större än life it self. Man är helt enkelt inte i toptrim när man inte sover på nätterna. 

Somnade kring 01.30 i natt. Vaknade totalt förstörd av märkliga mardrömmar 04.00 och gjorde ett tappert försök att ta mig ur sängen för att gå på toaletten. Vid 04.03 stannade också förmågan att somna om. Där låg jag. Vaken och varm som en överhettad anfådd flodhäst med restless legs. Tre minuters-metoden tilltogs: långsamt, långsamt vända mig från en sida till den andra för att försöka somna om. En långsam metod som numer inte bara är en metod för att stilla smärta, utan också ett måste för att inte bli så anfådd att jag väcker Alex. Förtvivlad över att jag inte kunde sova, och att jag de närmsta 10 år knappt kommer få sova en hel natt igen skrev jag en checklista i mitt huvud på vad jag ska göra när barnet är utanför min livmoder. 

 

Ja, listan kan göras så lång. 
Välkommen ut, jänta. 

Jag förundras att jag vid nästan varje nytt inlägg skriver "maj" i överskriften.

 

Det tyder troligtvis på att jag har fredag hela veckan. Chocken över att jag varit hemma i 7 veckor är diger. Jag skulle tro att en person jag talade med fick ett perspektiv på mitt "fredaghelaveckan" när jag sa; "på fredag har jag varit hemma i tre veckor, tänk vad fort det har gått...". Sanningen var alltså en annan när Alexander rättade mig i samma stund. Jag har verkligen fredag hela veckan, det rådet ingen tvekan.

Men det är tur att man kan vara tillgänlig dynget runt som sagt. Då kan man tacka ja till alla möjliga tillställningar. Det räckte alltså inte med att vi nyss var hemma i Burträsk. Nej, nu är hela ligan här igen! (Inte Linn dock) Mamma och pappa vill fira en "riktig" midsommar här i Dalarna. Lillskruttan som numer inte är så liten längre är också med. Det känns som det kan bli en kanonmidsommar. Kom också ihåg att jag har en kvinnlig intuition att det smäller den 21:a. Jag trodde förvisso i sten att det också skulle smälla den 17:e. Men se på fan. Här sitter jag i stället fortfarande smällfet. Vi får la se.

 

Alltså vilket skitinlägg.

 

 

 

Jag vet, nu blottar jag mig. Bortsätt från andra gånger så är det denna gång i bokstavlig bemärkelse. Titta eller titta bort, tur det är upp till er!

Men jag vill ändå visa det fantastiska. Det fantastiska som någonstans ändå är så svårt att förstå. Ett faktum att jag faktiskt har en människa i min kropp. Än om jag ibland tror att det är en liten alien som rör sig där inne. Hon(?) exponerades när Alexander tog kort på mig som vi i vanlig ordning brukar göra med några veckors mellanrum, och har gjort sedan vecka 12(?)

Jag försöker förklara för mina vänner att det är tråååångt där inne nu. Nu förstår ni kanske vad jag menar. Lillstrumpan. Än om du många gånger varit frustrerande och obekvämligheten varit total så kan jag inte annat än älska din tryckande fot under revbenet. Det gör oss bara mer påmind om att du är någon som är våran, och som snart är här!

 

 

 

 

Ja, det finns någon som alltid får mig att skratta gott.

 

Jag har berättat om den personen förut, och det råkar vara mannen i mitt liv. Jag hittade honom på följande vis igår 06.30. Det finns ingen hejd på hur avundsjuk han är på mig som allt som oftast ligger kvar i sängen för att linda in mig i det fluffiga täcket, slår på nyhetsmorgon och därefter äter frukost i sängen. Misstanken om att han vill göra detsamma blev väldigt hög. 

 

 

 

Jag har legat avsvimmad sedan igår.

 

Mja, nu ljuger jag sådär igen. Men jag tycker inte att ni behöver läsa i bokstavlig mening idag. Jag har lixom legat mentalt avsvimmad. Det skulle också kunna vara en allvarlig kak-koma, istället för palt-koma jag legat i.

Min svärfars sambo Lena har troligtvis gjort mig 10kg ännu större under de två veckorna som är kvar på rastlösheten, och därav ett konstant småätande. "En liten överraskning" sa hon, och jag möttes av ett helt bord av hemmabakade kakor. "Om ni får besök när hon är född så har du massor att bjuda på", sa hon sedan. Jag tvivlar på att mina besökare kommer att hinna fram till mitt hem för att smaka på dessa delikatesser. Det tror jag också att Lena egentligen vet!

Det är precis nu jag önskar att det klassiska orden stämmer; "kom ihåg att du äter för två!". En kaka till mig, en kaka till bäbisen. Sedan in på round two, osv. Tack Lena för din gudagåva ;)

 

Ännu en gång blir jag påmind om varför jag ska införskaffa mig en riktigt bekväm cykel. Precis. Det handlar om den där satans bilen igen som inte gick igenom besiktningen för ett par veckor sedan.

Jag ordnade allt i minsta detalj. Verkstadsservice för att reparera felen och ombesiktning dagen efter för att få allt elände undanstökat så fort som möjligt. Men eländet var inte avslutat. Det var ännu mer omfattat problem än jag kunde ana när jag igår hämtade bilen från verkstaden. Ytterligare något var tvungen att åtgärdas, men eftersom ombesiktningen var dagen därpå och inga delar ännu var beställda så fick jag bara ett gott råd; "om jag vore dig, som tjej, skulle jag blinka lite med ögonen så går den säkert igenom ändå."

Jag utsatte mig själv för ett brutalt nedvärderande skratt av blotta tanken. Tanken på hur en höggravid, vaggande gorilla vars ansikte och påsar under ögonen bevittnar om sju svåra år kommer in på Bilprovningen för att.. flörta.. Jag funderar - vem är sugen? Jag tog ändå någonstans till mig rådet igårkväll och tänkte utnyttja (mig själv!?) det faktum att jag är kvinna. Imorse ställer jag mig alltså på fullaste allvar för att pudra näsan lite - för att i alla fall inte förvärra situationen - jag piffar till det bångstyriga håret och sprutar på mig en puff parfym. 

Sedan står jag parkerad utanför Bilprovningen, och stämningen var lika gråmulen som vädret. Jag blev inropad och till min stora totalt överchockade åsyn möts jag av.. EN TJEJ. Det här ingick inte i min plan. Hon möter mig med en trevlig blick, och jag kunde inte annat än hoppas att hon skulle vara lesbisk och fatta tycke för mig. Jag möter därefter henne på troligtvis det värsta sätt en besiktningskvinna/man kan mötas av: ett överglatt heeeeeeeeeeeeeeeej följt av en snabb och nervös förklaring om läget. Svaret jag direkt fick tillbaka löd; "okej. Men det är ändå en tvåa på den så det blir ombesiktning ändå." Inte lesbisk alltså.Jag sätter mig nedslagen ned för att invänta domen. Fyra minuter senare var hon färdig, och till min stora förvåning berättar hon att hon godkänt bilen ändå. Kaaanske var jag rätt sexig ändå..!?

Nej, det slutar ändå inte lyckligt. Jag skulle kunna fortsätta en hel novell till, men för att skona er fattar jag mig kort och berättar att jag efter ombesiktningen var tvungen att besöka en annan verkstad som konstaterade att bromsskivorna är skeva (som förövrigt hände efter första besiktningen. Kan vi inte befinna oss i USA nu så jag kan stämma dom?) BAANG. 3800:- för att reparera detta. Jag orkar inte längre.

Vi hade inte ens tur med vädret!

 

Imorse fick jag ett sms med ett antal innehållande utropstecken vars text löd: "blogga!!!"
Med detta kan även jag konstatera att frånvaron har varit ett faktum, men också ett måste. Jag har nämligen haft en liv.

HA! Där lurade jag er allt. Men däremot har jag blivit tvungen att åka iväg med Alexander både hit och dit inom hans jobb ifall något skulle hända. Han har pekat med hela handen. Det skulle förvisso bli lite ensamt att ligga på BB och krysta utan pappan till barnet. Likt en trasa har jag varit lite överallt i Sverige på ett par dagar. Karlstad, Kristinehamn och Örebro blev checkad på listan. Jag har även spenderat en hel del tid i bilen för att vänta på att dessa sekretessbelagda mötena ska ta slut. Nej, det är ännu inte klassat som hustrumisshandel. Även om det finns inre skador i kroppen som tyder på alldeles för upprätt ställning en längre tid. Det borde däremot finnas en lag  mot höggravida flickvänner och hundar där det är straffbart att lämna dessa i alldeles för varma bilar. 

Som vanligt överdriver jag med allt jag skriver, och som vanligt ska ni alltid anta att jag ljuger lite. Men ni måste hålla med om att det blir lite roligare då? Tiden i bilen har inte gjort mig något, inte minst då jag blivit den mest harmoniska människan på planeten. Jo, det är visst sant. Nu ljuger jag inte. Jag spenderade den väntande tiden genom att glida runt i bilen för att endast titta på vackra villor, platser, skärgårdar, läsa kärringtidningar, fantisera, prata med mitt andra jag och helt enkelt bara njuta. Fler borde få känna på det sanna lugnet!

Hur vansinnig, irriterad, sprängfärdig av ilska och less jag var på att köra hem från Örebro är dock något jag väljer att utelämna. Men jag kan i alla fall nämna att det är en av gångerna jag på riktigt är nära att krossa mitt eget huvud mot rutan, bita ett hål i mitt eget skinn, eller bara vilja köra rätt ner i diket för att fördriva tiden. 

 

Shit, vilka vyer jag har fått ta del av på dessa två dagar kom jag just på. TÄNK om Skellefteå kunde se hur man använder sig av vattnet mitt i stan?! (!!!!!) Jag blir på riktigt dåligt humör när jag tänker på vilken potential det finns, men att ingen gammal politiker vill ta vara på det?

 

 

Kolla kolla! Nu är det bara komma hit och hinka vin. Maisan har trånat efter vin och öl sedan dagen hon fick veta att hon var gravid, och kan inte annat än längta efter första glaset. Glasen är mer korrekt böjelse. Jag räknar ner några månader till då med andra ord. Nöjer med mig med lukten. Synen. Bitterheten över att se alla andra njuta. Jaaaapp.. ha det så bra.

Ert öga skådar just nu ett hemmasnickrat vinställ från topp till tå av en kund till Alex. Det är bara att komma med flaskorna nu gott folk så vi kan fylla upp de tomma hålen! 

 

Vi är cococabana och planerar in en väldig spontanresa hem till Burträsk imorgon kväll. Alexander har den turen att kunna jobba lite vart som helst så vi bestämde med fredag som klämdag och allt att vi beger oss uppöver över helgen. Lite för att vi båda två väldigt gärna vill upp, träffa allt och alla där hemma, andas och vara i norrlandsluften men också njuta av den sista "vi-tiden" för ett tag framöver.

 

Ska bli sinneeeeeeeeessykt gött!

PS. BB-väskan är snart packad ifall en liten olycka skulle inträffa. En olycka som jag dock hoppas lite grand på så flickebarnet får komma till i den bättre delen av Sverige.. ;) "Man kan ta flickan från Burträsk, men aldrig Burtäsk ur flickan!"

Hittade denna insändare i tidningen häromdagen och höll nästan på falla baklänges, slå skallen i kakelet på golvet som inte existerar och samtidigt slå ut mina tänder mot diskbänken.

Jag skulle dock vilja se reaktionen bland alla föräldrar om skolorna börjar svälta barnen då och då för att de ska lära sig "livets hårda skola". Jag misstänker starkt att det blir liknande reaktioner som pågått en längre tid i Husby, Stockholm. Enda skillnaden är att det inte kommer vara bilar som står i brand. En skönsång kommer att höras från föräldrarna runt om i landet; "Hela skolan står i lågor, hoppas hela skiten brinner ned. Mitt i röken där står fröken, hoppas hela skiten brinner ned..."

 

Nöjd pappa, jag misstänker också starkt att din sons lärande kommer att avta helt, och hans intellekt försvinner med vinden om han sitter hungrig och därmed okocentrerad på lektionerna. Well done!

 

Till er som börjar vara kräkfärdiga på att läsa min blogg som tydligen enbart verkar handla om ett snart färdigutvecklat foster som ännu inte sett dagen vill jag påminna om att det är helt valfritt! När jag startade bloggen igen så hoppades jag att i största mån kunna undvika detta samtalsämne och istället skriva om andra sjuka grejer som pågår i mitt huvud. Men jag har kommit fram till att jag bara har fantasti till att skriva om saker och ting som händer här och nu i dagsläget. Det var med andra ord desto lättare att skriva om allt mellan himmel och helvete när jag reste runt om i världen och såg nya saker varje dag och minut.

 

I alla fall. Jag har genom barnmorskan som höll i vår föräldrakurs beställt hem den här cd:n. Ni kan skratta och tycka att det känns larvligt, men jag har som mål att försöka komma så långt som möjligt i förlossningen utan smärtstillande preparat. Det kan gott bli så att jag skrattar åt mig själv när jag väl ligger där och ber någon slå mig på käften för att jag ens trodde att det skulle gå utan. Men tills dess hoppas jag att min mentala inställning ska ta mig igenom den utan större problem. 

Wish me luck!