Som vanligt förtjänar jag det mest sämsta tänkbara. Med byxor och trosor nere vid fotknölarna ska jag nu lägga mig böjd över en stol och vänta på de piskrapp som så länge velat smeka min bakdel med "too much haaair", enligt thailändarna. Det är för dålig uppdatering och det leder till kaos i maskineriet. Vädring, tack.

Nu är i alla fall lägenheten i full uppstyrning. Det har målats och det har skruvats. Det har slipats och det har spacklats. Och det har inte gjorts någonting. Uppskjutningar av ren lathet och sjukligt dålig planering har fått den helt nymålade lägenheten att vänta med den sista putsningen. Vad gäller målningen så har jag väl inga kommentarer. Men det hade Amanda. Trots den bruna tonen jag valde ansåg hon att det inte alls såg så tokigt ut med lila i hallen. Med ett brustet hjärtat insåg jag andå bara att det är för en stund. En provisorisk lägenhet för någon enstaka jävla månad. Hur dum för man vara? (Smygreklam: ÄR DU SUGEN PÅ EN LÄGENHET TILL HÖSTEN? Ring Maia.)  Färgen ville även enligt SofiaAL hamna över allt annanstans än på väggen. Leken "inte-röra-golv"  blev brutal där vi hoppade omkring på färgklickarna ute på golvet. Efter vi var klara fick jag den stora chocken då jag skulle försöka titta Alex romantiskt i ögonen, men möts av något skrämmande. När någon har färg inuti ögat  är det dax att ringa en utbildad målare.
Den totala "gör-vad-du-vill-jag-bryr-mig-inte-syndromen" kom då Harald talade till mig: "Maaiaa.. visst är då det här rätt färg?"  Utan ett ord från min mun insåg han sitt misstag. Fel färg på rätt vägg. Jag förstod nog redan då hur lite jag bryr mig om detta måleri då det inte ens var en tillstymmelse av eld och lågor ur mina öron.

Vi hoppas på en lite snabbare uppdatering nästa gång. Men nu njuter jag hellre av fläskfilé med gorgonzolasås, uppduktat på ett bord utan att jag rört ett finger. Om jag trivs? Nja, egentligen inte med tanke på hur bakis jag är idag...
/Agda 95.

Sofia kom och med magiska fingrar blev maskeringen helt suverän!


Ingen sanningstalande bild.


och en randombild från midsommar. Maia och Jenny i sitt essä.

Små liv. Stora under. Det är det enda jag behöver tillägga. Har ni tänkt på hur mycket något så litet, kan betyda så otroligt mycket för ett litet barn? Idag har vi ett praktexempel. Morgonen bestod av först och främst frukost, men sedan att alla barn i princip våldtog fönstret. Utanför var något så spännande så dregglet från deras munnar frös till is. En gräsklippare som åkte runt och levde fan. Ett bra tidsfördriv tycker personalen, ett mirakel på hjul tycker barnen. Men detta var inte allt. Så skriker tvååringen som stått allra längst vid fönstret: "DET ÄR PAAAPPAAAAAAA. PAAAPPAAA. PAAAPPAAAA.". Så förstod jag ganska fort att detta inte bara var någons pappa. Det var även pojkens stora förebild och även stora hjälte. Min pappa på gräsklippare. Wow. Vad han kan. Han är bäst.

Jag förundras verkligen hur betydelsefullt t.ex. en gräsklipparförare kan vara för någon, medan vi vuxna anser att en ambulansförare som räddar liv varje dag är en hjälte.

När jag sedan stod och plockade bort i köket och lekte slav, fast i Hitlers läger, kom jag på mig själv att stå alldeles stilla. För att titta ut genom fönstret. Med dregglet fryset till is. Där står alltså även jag och förundras hur duktig han var som kunde köra runt knepiga ställen utan att åkta in i staketet. Jag skrattade till men insåg snabbt. Det kanske är det han är - en vardagshjälte.

Sambos på Vitbergsvägen from. 15 juli!



Balsällskapen.

Ja, "skrämmande" är nog bara förnamnet. Min relation till djur verkar vara så otroligt mycket sämre än jag någonsin kunde tro. Körde nyss hem från stugan, och är egentligen inte det minsta stressad. Allt har varit på topp idag - världens bästa dag på jobbet, solsken exakt hela dagen, jag har fått mig ett träningspass som heter duga och pirret i magen som konstant finns där. Ändå när jag kommer med bilen så brinner det till. En katt går över vägen, i absolut minsta möjliga fart.  Så hör jag mig själv skrika då hon är ca 1 dm ifrån bilen: Jaaaaaaaaaaaaa BESTÄM DIG.

Katten får cpryck och springer så fort magen orkar. Hon var med barn. Ett par stycken faktiskt! Så sitter jag och funderar över min handling. Vad menar jag egentligen med "bestäm dig"? Om katten alltså inte gått nog fort och inte joggat sista metern, hade jag hört ett KAA-DONK under hjulet då? En hel familj utplånad för att jag inte ides vänta? Är jag så hemsk? Jag vill inte ens veta.

Börjar vara ett tag sedan nu.. BUHU, ångestattack!

Återförenade efter alldeles, alldeleeeees för lång tid ifrån varandra.
Nu sitter deeptalket på sin rätta plats. Tack för att du är helt underbar.

Förbannat så sur jag blir! INGEN som kommenterar någonsin. SofiaAL har minsann minst 8 kommentarer på varje inlägg.. men nänä. Dela absolut inte med er till mig! I alla faaaall....

Tänk så många inlägg i veckan det skulle bli om jag alltid fick jobba på dagis. Det påhittade uttrycket 'trivs som fotsvetten i en gympasko'  är nu bevisligen sant. Idag vill jag komma fram till hur olika saker och ting kan se ut, beroende på vart i världen och ställen man befinner sig. För att jämföra dagis i Sverige och Norge t.ex. slår skillanden rekord. Medan barnen I Norge kommer och säger; Maia, pappa har köpt en ny BMW. Nu har vi fem st bilar, kontrar  Burträskbarn med att säga; Maia. Pappa har köpt en ny gödseltunna. Nu har vi två st. En röd och en grön som matchar våra två traktorer!

Det är helt otroligt roligt att lyssna på norrländska barn. Att leka att man jobbar på ett slakteri för att slakta suggor och galtar är en vanlig lek, och alla barn har en eller annan ko på gården. Sedan går man ut på för att byta oljefilter på cyklarna och se till att bromsklossarna är OK. Då snackar vi 3åringar. Speciellt denna underbara treåring som pratar med basröst för att låta så manlig som möjligt, sedan tillägger han det mest norrländska "aaaoo" någonsin när han svarar ja på en fråga. Hans muskler är stora som hus eftersom han jobbar med grisar, och smutset i ansiktet förtjäljer det mesta om hans liv. Men så har han den mest mjuka sida jag bara kunde drömma om. Pojken har fallit för mig som nedför ett stup, och knappt en sekund får jag vara ifred (som om jag skulle viljja det..?) Oslagbart mysiga kramar som bara får en flicka som jag på fall, och pussar runt hela ansiktet är något av en vardag. Faktiskt får jag gåshud bara jag tänker på det. För att inte tala om ögonkontakten han ger mig konstant. Som om jag vore hela hans värld.

Idag satt han med armarna runt mig, och hade borrat ned sitt ansikte vid min hals. Han tittar upp, i mina ögon, och sedan borrar tillbaka sitt huvud vid min hals och viskar: Jag gillar dig. Efter det bestämde jag mig för att låta Alexander vänta ett par år. Eftersom vi planerat till och med vilka djur och traktorer vi ska ha på gården är det inte mer än rätt. Låttexten "Jag är en fattig bonddräng, men jag lever ändå" kommer spelas om och om igen i vårt liv, men än en gång: Störst av allt är kärleken. Vem behöver pengar?



Nu är vi lika gamla. Gift dig med mig?

Hej!

Idag har jag gjort mitt första road-kill. Känslan som flödade var väl; skrek oavbrutet i bilen tills jag tappade andan. Just bara för att allt verkade ske i slow-motion. Den lilla trasten trodde sig kunna flyga förbi min  bil från sidan. Det trodde även jag. Vi hade fel. KAAAA-DONK, Maia skriker samtidigt som hon tittar i backspegeln och ser att livet som rullar runt på vägen, går i spillror. Känslan lättades dock upp då jag upptäcker att bilen bakom mig gör fjädersoppa av stackaren. Det var ditt fel, inte mitt! Hur känns det?





Idag har jag fått äran att jobba på dagis igen, tillsammans med min brorsdotter. Men detta kom att bli jobbigare än jag någonsin trott. Snart 6 år, och gjorde sin sista dag på dagis idag. Jag fick titta i pärmen från 10/8-04 då hon började på dagis, tills 9/6-09 då hon övergår till förskola. I min egen kaffekopp var jag tvungen att dränka mig själv då jag inte ville visa att tårar började spruta. Min Thea  är alltid 3 år för mig. Så slog det mig varför jag blev så känslosam. Mina resor. Min egen rädsla att vara hemma. För varje gång jag kommit hem, är hon så mycket äldre. Ena gången har hon lärt sig skriva. Andra gången kan hon läsa. Tredje gången har hon tappat tänder och har långa ben som en stork. Är det så det alltid kommer att vara? Åka iväg, och komma hem igen? Åka iväg, och konstant missa vad som händer med henne? Pust.

Det har i alla fall varit helt underbart på jobbet idag, och ser fram emot hela veckan. När Thea idag startade trenden - ta på Maias nissar - blev jag minst sagt generad. Men när jag hade fem st barn runt om mig som klämde på mina bröst, valde jag att gå ur leken med självrespekten i välbehåll.

Nu minns jag..
Dagens fråga för ett par år sedan:

Skulle du hellre hugga av dig din högra arm, eller vara ihop med Carl Gripenhielm (Nya tider)  i tio år, och göra allt som innefattar ett förhållande?




Ikväll har vi varit ute med bilen för att - hör och häpna - kolla på björn och inte älg. Det luffsar tydligen omkring tre björnar här, och det skulle väl mer eller mindre vara ett 'halleluljah moment' att få se.. Tyvärr blev det bara tre älgar, ett rådjur och ett rävgryte vi såg. Men höjdpunkten var då Fanny blev så ivirig över att stanna och ta kort på en älg, att hon inte helt tittade på vad hon skrev i sitt sms till en vän.

"Vi stannade nyss upp i skogen för att se på en bög."
Ett gott skratt förlänger livet.

Kopierat från Fanny's blogg:

"Han är underbar.
Pax adoptera".

Så börjar man fundera. Är det för att Fanny känner att han är underbar och väldigt söt, vilket kan resultera i ett väldigt lyckat barn, eller är det för att han kan dra in en massa jävla pengar och göra henne rik och berömd? Vill Fanny verkligen adoptera denna pojke av vänliga skäl, eller finns det en iskall baktanke? Se Kall-fakta ikväll.



Får jag adoptera då..?

Det här är en sådan där dag som man helst skulle vilja slita sönder hårfästet på sig själv. En sådan dag då man önskar att man var Göran Kropps efterlevor och stått på Mount Everest just nu, för att sedan hoppa. En sådan dag då man troligtvist tydligen har spjutvassa hälar eftersom det gått hål i golvet pga allt stamp.

Igår skrev jag om mitt eget intellekt som inte sträcker sig över en dyngbagges, men ändå ska jag försöka mig på teknikens värld som bara får mig att bli destruktiv. Idag är inte en bra dag.

Min nya telefon och jag har blivit vilt osams idag då jag försökt att sätta in lite musik på den osv. Jag har installerat 2423525 saker, och klickat på ALLT en dator kan visa. Vad har hänt då? Nope, ingeting. Om jag trivs? Njaaaa......

Men, det ordnar sig - för att vara helt oemotståndligt positiv. Ikväll kommer Amanda till Fanny, och våra familjer samlas för att dricka en öl eller 325. Bastu, bad i utepoolen, och sedan utgång på Calles. Kan bara sluta på ett sätt. Håll i hatten!



CRAZY AYE!

Tänka sig så fort livet kan vända. Här sitter jag och tror att mina pengarna kommer att frysa bort med vädret som rådet, då jag inte skulle få börja jobba förrän v.27. Men så ringer det i telefonen, och vips står jag på en dagisgård och lever livet.

Två dagar har jag alltså fått spendera på dagis, vilket egentligen tycks vara mitt hemställe, trots att jag kommit fram till en viktig sak: Aldrig i helvete att jag ska skaffa barn. Vilken pers! Plågor som springer omkring och hackar på en, det gör ingen lycklig! Något mer jag kommit fram till är hur otroligt lite intellekt jag faktiskt har. Att förstå hur ett spel för 4åringar gick till idag, trots manualen jag hade framför mig, var minsann lättare sagt än gjort. Självförtroendet i botten + ännu djupare. Tänk er det!

Någonstans kan jag ändå känna att jag riktigt saknat att ta hand om små liv, liksom att torka snor och avbryta slagsmål då en pojke bitit sig fast i armen på en annan kamrat. Man hamnar i en slags sfär där man passar in bland folkslaget, och personlen måste till och med påminna mig  om hur dåligt det är att äta sand. Men det är väl det som är charmen med dagis, man får känna sig som någon igen, man får vara sig själv för en stund.

"Vad är det som går och går, men aldrig kommer till dörren?"
- mamma på IKEA.
/flicka 5år.

Diskussionen om Lejonkungen pågår, och det citeras lite här och där.
Fanny ryter då; MOSTAFA, MOSTAFA, MOSTAFA... eller.. nej.. vad heter han?

Nej, det heter han absolut inte. Den som anser att Mofasa heter Mostafa, borde nog sluta läsa koranen och konvertera till kristendomen igen. Det är faktiskt lustigt hur en disneyfilm fortfarande kan sätta sådan skräck i en. Såg nämligen filmen för inte alls många dagar sedan, och liksom då jag var liten rann tårar för min kind, och ståpälsen var total. Är det ens mänskligt att göra en sådan känslosam film för små barn i utvecklingsstadiet? Enligt mina egna erfarenheter så stannade jag då totalt upp i utvecklingen efter jag såg filmen på bio. Förblev 7 år i huvudet, och kissar fortfarande i sängen.

Igår jobbade jag på travet, och det var väl minst sagt välbehövligt. Efter att ha varit ledig sedan november börjar jag mer eller mindre glömma bort vad ett jobb innebär, och att man faktiskt måste ha ett jobb för att kunna överleva. Å andra sidan hade jag tänkt utforska teorin om det går att överleva genom sina föräldrar också, men.. Antar att sova med mamma räcker som överlevnad? Japp, jag sov där även inatt. Än en gång - fortfarande 7 år. Det jag i alla fall ville komma fram till är att livet är bra orättvist. Igår vann en man "25 lök" av mig, och det var knappt att jag kunde dela hans glädje. Jag, en fattigjon från Burträsk får smaka på livets hårda skola genom att dricka vatten och äta hårdbröd till frukost, medan han slänger in någon hundring på ett hamburgerkött för att sedan gå och vinna en massa pengar. Han tackade mig så hjärtligt, eftersom han trodde att jag gett honom all tur. Jag skämtade och sa att jag borde få halva, men alla måste nog insett att det inte var något skämt. För så borde det vara, eller hur? Ska jag bara sitta där och ge ifrån mig all tur och lycka jag äger, för att sedan bara få sitta där och se någon annan bli lycklig pga mig? Nejtack! Inte nog med det. två lopp senare kommer han tillbaka efter att ha satsat hos mig, och vinner ytterligare 1500 kr. Nu är jag utsugen av tur, och kommer väl själv drabbas värst. En sjuåring med sju års olycka. Tack för den, men hoppas du får det bra i alla fall!

Men drömmen om att bli rockstjärna återstår. Why, oh why can't I?





You can't be me, I'm a rockstar!

Så där, ja. Då var man på hemmaplan. Igen. Jag vet, det börjar vara ruskigt uttjatat att bli hämtad på flygplatsen, men desto roligare för mig är det att känna sig lika saknad varje gång. Denna gång möttes jag av syster och Fanny, vilket resulterade i en korv på statiol!

Ensamheten börjar redan krypa som flatlöss och jag antar att Barbamamma får bli mitt substitut tills den 17:e juni då jag får fint främmande igen! Att sova själv just nu känns mer eller mindre som en icke-självklarthet, därför blir mamma min räddare i nöden som så många andra gånger. Är det bara jag som sover med min mamma fortfarande..? .. jaså..? .. okej, kanske dax att fågelungen breder sina vingar ut ur boet snart.. Pappan i huset måste nog få mer plats..

' Mammaaa... får jag sova med här inatt?'
' Men självklart får du det.. vill du sova med mig?'
' Jaa, men pappa då? Det är så synd om han som måste flytta jämt!'
' Neej, nog går det bra. Han är ju som ett hata-barn!'

Utstött? Nejdå, bara enda mannen i huset!




Mums :)