På riktigt!

Vem vill designa om min blogg? Jag är ju totalt bortkommen då det gäller sånt..
Den ser förjävlig ut och jag är så less på dess frånstötande yttre.

Hjälp mig.

En inte fullt så glad tjej.

Mtt hår må ha stannat i växten, men något som aldrig stannar upp är tiden. Det är redan 27 nov, och min kropps tycks ha lurats att det är år 2070. Ryggen som Pomperipossa och axlar hållbara som gritarrsträngar. Vad hände med att man faktiskt bara är 20 år? I alla fall, snön faller som aldrig förr och det nalkas julsträmning av högsta grad. En julstämning som kanske började ta fart lite väl tidigt för jag och Jenny. Eftersom jag ristat in datumet på en pepparkaka vet jag att den var den 18/11 - 08. Till en början skulle vi bara koka lite mormosaft, men det slutade med att vi köpte ett pepparkakshus. Egentligen är jag och Jenny världens sämsta kombination gällande saker som kräver tålamod, men det var bara ett par gånger vi svor häftigt. T ex när vi glömt sätta på skorstenen. Vad är ett pepparkakshus utan skorsten? Därför blev det ett ovanligt hus där bara fantasin kunde sätta stopp. Med julmusik och julmust var dagen ultimat. Den 18 november.

Tyvärr så bringar inte snön bara trevligheter och god stämning. Vi måste även komma ihåg att för en arbetslös och alltid rastlös faller även snön på uppfarten. Detta innebär i nästa stund att den som är hemma - den skottar. Jag kommer i och för sig bara ihåg goda minnen från skottning då man var liten. Då man själv satt i skopan och inte behöver göra något. Eller varför inte då jag och Fanny fick betalt (ca 10:- , det var ju trots allt 20 st hubba bubba) Klart man skottar bort lite snö till en hög som man sen kunde använda till grotta. (Som givetvis förstördes lite senare av ödemjuka bröder...) Men så blev man vuxen och var tvungen att inse allvaret. Det enda positiva är väl att man vuxit ikapp jätte-spaden, och man slipper tvångstankarna att slicka på handtaget. Fast å andra sidan - se det som motion. För det är det. Prövat på att imitera en överviktig eskimå samtidigt som ni släpar snö i storm? Jag kan ändå inte påstå att man kommer lycklig ur en snöskottning. Snälla, säg att det inte bara är jag som råkar ut för det mest irriterande. Ni vet, då man tar så mycket sats att det brinner under fötterna, och du springer framåt med skopan - så plötsligt tar det stopp så handtaget sätter sig mitt i mellangärdet? Inte... ?

Välkommen hem från Ryssland, Maia.


Och välkommen hem från Island, Maia och Jenny!

"Du vet inte vad du har, förrän du förlorat det", är ju bara ett uttryck för hur det känns att lämna Island. Sista kvällen upptäckte jag hur bra polackerna ändå var. Varför ska man mista vänner som bjuder på mat vart än man kommer? En annorlunda maträtt jag snyltade till mig var rå biffärs blandat med lök och någon polsk soja. Att det skulle vara en måltid man bjuder på till det finaste folket visste jag inte, men chockad blev jag. Tur man är olika. Tänk er tanken att slänga upp en slev som för ögat ser ut som en stor koskit på en smörgås, och sedan tacka kungen för att han kom på besök. Fast å andra sidan - vad hade man själv bjudit på? Stuvade makaroner och korv? Kocken berättar vad det blir till middag; "Dagens rätt består av makaroner kokat i mjölk. Detta serveras med skivad falukorv som tyvärr blev lite bränd i kanten. Till efterrätt blir det tyvärr ingenting, eftersom Frödinges kladdkaka var lite för god för att dela med sig..."

Jag vet inte om man har blivit van omgivningen man levde där borta, eller om jag faktistk bara trivs att bära stövlar. Helt omedvetet har jag kommit på mig själv att från dag ett här hemma, använda stövlar. Det är som om foten formats efter  en stövel! Nej.. nu ljög jag igen. Min fot är formad som om den skulle gjutits efter ett bowlingklot. Är det möjligt att få värre "hålfot" än jag har? Och varför skulle jag ljuga om att jag har plattfot? Påtal om lögner så kan jag inte annat än komma ihåg tiden som ung och superdum. Man kan minsann få sig ett gott skratt då man läser "Mina vänner-böckerna". Varför var man tvungen att ljuga om att man var 10 år och vägde 20 kilo? Eller att man hade storlek 30 på skorna? Något mer man kan skratta förtjust åt är; "Om du fick önska, vad skulle det vara?" och jag svarade; "Att det blir fred på jorden, och att jag får leda hästar på ridskolan då jag blir gammal". Livet var verkligen lätt förr i tiden då man trodde att leda hästar gav en inkomst. Fred på jorden tror jag bara man skrev för att folk skulle tycka bättre om en, och givetvis för att alla andra skrev det.

Något annat jag kom att tänka på när det gäller yngre dag skrämmer mig egentligen. Om man tycker att kärleken är svår nu, kan ni bara tänka er hur det var förr i tiden. Maia och kärlek kommer aldrig att komma överrens, och det har jag fått bevittna med egna ögon. Joakim Gyllenberg - stora kärleken som varade i 4 år. Från första klass till fjärde. Att jag var en blodigel ska vi bortse från, utan bara tänka på att han verkligen inte ville ha mig. Han ville inte hur många gånger per dag jag än frågade chans. Eller, ja.. bad någon annan fråga chans. Denna man krossade mitt hjärta, och det visade jag tillslut genom att vara lite emotionell. I en låda fann jag ett kort på denne man då han gick fjärde klass. Med en nål har jag suttit och ristat ut hans ögon, för att sedan göra en mustasch på honom. Ska man bli rädd eller skratta bort allt? Jag är ändå dödsdömd då Skvallerbyttabingbong-Jenny visade kortet igår vilket medförde en ruskigt dålig stämning.

Familjen Page.

Amen tjena!

Så stod man plötsligt på jobbet i Selfoss, och det sista fåret rullade in. "Det här fåret  ska blir det snyggaste jag skurit i". Vackert blev det också då jag aldrig slutade att skära. Var det så att jag inte ville att det skulle ta slut? Livet på Island? Att kalla det "liv" är ju i och för sig en definition. Jag vet inte om en timmes fritid varje dag kallas "liv", men väljer man att sova istället för att umgås kanske man får stå sitt kast. Jag känner mig väldigt nöjd med min prestation, och än så länge finns det inget jag ångrar. Jenny fick dock stå där med skägget i brevlådan då hon tagit död på ett får. Inte bara en, utan tre gånger. Stackaren dog aldrig då hon missade konstant med elstöten hon skulle ge. In till slakten med rak rygg, och ut krokig som en 90 åring och riktigt skämdes för sitt vansinnesdåd. "Jaaa, det där var nog onödigt...". Sista dagen är jag bara otroligt glad att jag stod och jobbade och kunde verkligen inte slita mig från linan, för då hade jag nog aldrig kommit till himlen. På denna resa har jag nämligen resonerat följande; "kan hon, så kan då fan i mig jag". Har någon fått pröva ta ur magsäcken har även jag stått där på två röda. Har någon fått slita skinnet, har även Maia provat på det några sekunder senare. Så kom något jag egentligen slapp vara med om, och fann en anledning till att inte göra. Jenny som just denna dag fått gå omkring på golvet och städa kom till mig och sa; "Maia... jag ska skjuta en ko". Sällan har det varit så mycket spring i mina ben, och jag började genast söka en lösning så att jag själv skulle få skjuta en ko. Lösningen och kossan likaså som Jenny mördat gick i kras, och det blev inget för min del. Så här i efterhand känner jag mig som en bättre människa utan att ha skjutit denna kossa, än om jag skulle gjort det. Det står väl inte i någon slags bibel att man återföds i ett högre kast om man dödar en ko, va? Snarare tvärtom skulle jag tro? Kastlös råtta härnäst då, Jenny! HA, vinnare igen!

Men tillbaka till Burträsk skulle man, och vi tog farväl av våra nyblivna vänner på flygplatsen. Allas kära Matty upptäckte på flygplatsen att han glömt sitt pass, och fick ta en taxi tillbaka till Selfoss. Än idag vet ingen om han kom med flyget. Hemma i Burträsk står allt som vanligt stilla, och likt förra gången jag återvände är det som om man varit borta i två dagar. Något som mer står sig likt är mitt liv som aldrig har någon ledig lucka över. Från morgon till kväll är det något man ska hinna med, och folk måste ringa min assistent för att boka en tid med mig. Varför inte leva lite spontant istället?

På kärt återseende, vi ses ute!

Avslutningsfest och ingen framgång med att flörta med chefen.