Abstrakt kärlek.
"Mooorning", för att citera Roar.
Egentligen vet jag inte varför jag sätter mig ned för att skriva. För det är närmst en omöjlighet. Mina händer är sargade av allt tänkbart. Mitt jobb är såååå mycket farligare och krävande än man tror. Tejpskäraren slaktar mina nagelband så blodet rinner och varulven i mig kommer fram då jag är tvungen att suga upp de överflödiga. Presentpapperet är minst sagt en papercut-varning. Både i ögon och på simhuden mellan fingarna finns där djupa sår som kommer att bli fula ärr. Fötterna värker pga av 13 mils gång per dag, och tånaglarna och knäna är blåa efter varje gång man halkar i trappan. Tänderna är utslagna efter de gånger man faller över barnvagnar. Men jag är inte bitter! Trodde förövrigt att min tid var kommen här om dagen då jag klättrade tre meter upp i luften - enbart på kartonger. Detta för att få tag i en tråbil som vägde lika mycket som min intellektuella hjärna. Efter allt jag lagt på mig senaste månden sa kartongerna skarpt ifrån, och var påväg att ge vika. Men jag överlevde. Hade varit rätt festligt om ni läste i tidningen: "Kvinna (?) på 19 år omkom igår i en svår olycka. Hon har ännu inte återfunnits bland kartongerna, men räddningstjänsten är på plats för ett evigt sökande".
Det finns som sagt mycket farligt på Riktige Leker. Men det mest synliga tecknet på dålig arbetsmiljö är faktiskt det vi minst anar. De lever bland oss och finns överallt - snorungarna. Och detta bokstavligt. Man försöker vara den "snälla tanten bakom kassan". Men hur lätt är det när man vill gulla med barnen - och i nästa sekund har du grönt snor upp till hårfestet? Maia Nyström som är så fruktansvärt bacillrädd pga alla sjukdomar hon drar på sig vill bara krypa under jorden och äta c-vitamin i mängder när något sådan händer. Detta är i och för sig inte värre än när man sitter i bussen, och personen bredvid dig eller bakom dig hostar TBC och nyser Hepatit C. Mina lungor har blivit fruktansvärt små sedan man slutat träna för att åka hit, men när någon vill sprida sjukdomar vill jag lova att jag kan hålla andan rekordlänge. Läpparna blir blå innan jag vill göra min första inandning. För att inte tala om idag då jag var på Lidl med Kajsa för att inhandla lite mat. Jag vet faktiskt inte vad som hände, men jag utbröt i något slags skratt vid kyldisken. Så vänder sig något som jag inte kan sätta ord på om och säger något med "Jesus". Jag frågade mycket undrade vad hon sa, och hon upprepar "Ni måste ju tro på Jesus som skrattar och är sådär glada". sa hon. "...Jooooo.. det gör vi!" svarade jag utan att ens försöka hinna tänka. Hon liknade mig i framtiden då jag ätit på tok för mycket choklad och glömt borsta tänderna i 35 år. Skrämmande. Då jag endast kunde stirra in i hennes mun ville jag föralltid sluta andas.
Det är egentligen skrämmande hur folk inte.. gillar andra människor? Hur rädd vi alla är om den "intima zoonen" som det så vackert heter. På bussen är det pest och pina att sitta bredvid någon okänd. Fönsterrutan blir din bästa vän, och människor utanför kan bokstavligt se vad som rör sig i din hjärna med tanke på den upptryckta näsan. Men att sitta bredvid någon på bussen är nog ingenting i jämförselse på hur det är att sitta mitt emot någon på spårvagnen. Hur lite man än vill fånga ögonkontakt med varandra så lyckas man alltid glo när den andra just ska glo. Måste man nödvändigtvis veta hur personen i fråga ser ut? Gudförbannat! Man har ingenstans att ta vägen med blicken, så det slutar med att man tittar ner på sina skor och får ont i nacken. Råkar man sedan röra varandra med knäna eller dylikt är det lika bra att amputera bena. Det finns ingen annan återvändo.
Nej, plikten kallar! Plikten i detta fall är som alla andra gånger - mat. Hur kan det komma sig att man är hungrig 24 timmar om dygnet? På natten innan läggdax ligger jag och fantiserar om hur gott det ska bli med gröt nästa morgon. Magsäcken måste vara på dåligt humör för tillfället. Och ett halvår framöver.
Hejdå, vänner och fiender.
Kvinnor k a n !
Vandring i berget.
Skräckens hus.
Man skulle kunna tro att hon haft stadiga förhållanden hela sitt liv. Att det är hon som varit ihop med någon i fyra år, och inte jag. Nätterna vi erfarit tillsammans har varit minst sagt omtumlande. När man stiger in till vårt rum så möts man av en mycket tilldragande känsla. Sängen är stor nog för att rymmas två, de två täckena ger en bra förhoppningar till en god natts sömn och lampan som lyser upp rummet väcker myshetskänslor till liv. Men ack så fel det kan slå om. Om nätterna blir jag minst sagt våldtagen. Det började relativt lugnt när jag vaknade när hennes hand omfamnade min hals. Detta förvärrades lite när jag kände att hon började smeka min kind på ett mycket sensuellt sätt. Jag hade varken tid eller ork att haka upp mig på detta, så jag vände mig om för att somna om. Värmen stiger till max med två i sängen, så det blir inte heller mycket kläder som sitter på kroppen. Men eftersom vi har separata täcken tror man icket att detta ska sätta några spår. Jag vaknade upp igen. Sover man med henne så kan man vara säker på att hon utan medvetenhet kryper under ditt täcke trots att jag "höll fast" det med mitt liv, gräver sin arm under din nakna kropp, och skedar med dig tills ni klibbar ihop och förblir en sked. Så plöstligt blev jag rädd på riktigt och undrade om det var något Antonia glömt säga oss. Om hon hade något lik i garderoben. Att vara lesbian är inget att skämmas över. Jag var vaken i några timmar innan hjärtat slutade i slå hårt av denna traumatiska händelse. Så gick det ett par nätter och jag vaknade aldrig av att något ömt smekte mina russin. Men så kom natten då allt började om. I desperation kände jag hur hon sökte efter min arm, och som den goda människa jag är känd för gav jag min hand till henne. Paniken lade sig när hon fick hålla min hand, och själv kände jag en mycket god trygghet. Det är aldrig fel att känna sig älskad. Efter en stund drog jag bort handen när jag var mätt på trygghet, men detta accepterade inte min goda vän. Istället för att låta mig dra bort handen höll hon fast den med sitt liv. Även denna gång så accepterade jag läget, men det varade dessvärre inte länge. När hon tar min hand, och kysser den passionerat så beslöt jag mig rätt kvickt att för alltid dra undan handen, och flytta längst ut i sängen. Under mitt eget täcke. Darrandes av skräck.
Nej. För att lämna dessa händelser som jag helst lämnar bakom mig, förtränger och aldrig mer talar om. Jag kan sammanfattningsvis berätta för er att jag längtar efter en egen slags säng, där hon inte kan få tag i mig. Ämnet som jag har valt att byta till är desto bättre - mat. Peter och Marita, Antonias föräldrar är här på besök och har varit väldigt godhjärtade eftersom de bjöd på restaurangmat. Det var mer än utsökt och maten var mest utanför munnen än innanför. Det var nästan favoriter i repris från sommarens festival när jag var så hungrig att ett sjölejon kunde få plats i magsäcken och all Langos befanns sig utanför. Mannen som spontan kom fram och sa: "för faaan, du får en hundring bara du torkar dig runt munnen!" Gott var det - som vanligt. För att citerar hur jag kommer att se ut när jag kommer hem; "Som en boll kommer jag tillbaks till dig..."
Hemresan på Trikken var också rätt trevlig. Speciellt när jag fick sitta med två mycket mystiska personer. Eller... mystiska? Än en gång så dras stenhöga personer till min omgivning. Vi började högt spekulera om dessa var mor och barn, men vi kom inte fram till något. Efter en stund och lite konversation tog jag modet till mig och frågade: "Är ni släkt eller?"... Systrar till högsta grad var de. Yes, lyckad familj! Och varför inte ljuga lite när man lix var på G? Tillslut blev jag chef för hela "BR leksaker"... Det var festligt.
Nej, nu måste jag mentalt förbereda mig för att gå i säng och kunna somna. Ha en bra kväll, hoppas jag får uppleva detsamma.
Slange-attack i leileheten, ffs!
D0h!
Som sagt så finns det glada inlägg, och det finns ledsna.
Men eftersom min kropp och mitt humör återhämtat sig efter det mycket tragiska skriveriet förra gången så är detta inlägget av det mer positiva och ljusa slaget. Tyvärr måste jag meddela att jag är den konstigaste personen som vandrat på denna jord now days. Eller den mest känslomässiga kanske. Kroppen spelar mig minnsan ett spratt. När som helst - påväg till jobbet - så kan jag få det mest fantastiska glädjeruset någonsin. "JAG ÄLSKAR ALLT, TACK GUD FÖR LIVET". Så kommer en låt på iPoden som påminner om olika sekvensker i livet. Så vill jag bara stanna, ställa mig på vägen och hoppas att en bil kommer och krossar huvudet på mig. Men så två minuter senare igen så lyser det solsken om mig, och livet leker igen. En instruktionsbok på mig själv tack?
Tänk så spännande, mina damer och herrar. Imorgon packar jag min väska för att bege mig till Grefsen. Och för er som börjat äta banan, fått hår på kroppen, gå på alla fyra för att sakta men säkert förvandlas till en apa har läst på Apberget att det bor en minst sagt skum "dam" där. En "dam" med Jesus som bästa vän och sängkamrat. Det finns inte en plats där denna håriga man inte hänger på väggarna, finns på lampskärmarna osv. Hon har knappt någon taklampa någonstans. Istället lyser hon upp huset med hjälp av levande ljus. Jätteljusstakar av rent guld står överallt. Jag vill inte ens veta vad som händer om nätterna när hon tillkallar Djävueln. Hon måste vara häxa. Eventuellt religös. Det enda som fattas är egentligen att Gud ska komma på besök och hämta tillbaka sin förlorade son. Knock, knock!
När Jesus ändå är på tal så kom jag att tänka på något annat jag redan berättat om på internet. Mannen från 1700-talet som är återuppstådd. Mannen som en gång i tiden måste varit en högt föraktad kung. Mannen som bär kam för att kamma sitt långa, råttfärgade hår. Håret som måste vara rullat i topparna. Hur kan han annars få en sådan vacker "inåtböj"? Mannen som förörvigt måste vara Olle Bomans (fd pojkväns fader) andra jag. Hur kan man vara så lik? Mannen som har 10% på alla våra plastfigurer eftersom han är en trogen gäst och samlar på dessa. Vilken stjärna. Han är alltid lika rolig att iaktta, och eftersom han är inne flera gånger i veckan får jag en stor dos av mättnad på honom. Men han kan vara jättefin, det vet man inte. Men ändå står jag där och fnissar bakom ryggen på honom. Och just därför vill jag här nedan förtälja något som alla borde tänka på.
Jag vill med detta inlägg påminner er om hur man kan döma folk, för att sedan inse att man inte är så mycket bättre själv. Det finns så många miljontals människor där ute som kan överraska en så man tappar håret. För att inte tala om killen som gjorde mitt humör snäppet sämre. Där satt jag i väntan på Trikken, men redan ett riktigt dåligt humör - packad väska för att flytta över lite saker till det nya boendet. Så kom en sten-sten-sten-sten förstenat hög kille med korvar i håret fram till mig. Med huvan på huvudet kunde eller ville jag inte tyda vad han sa till mig. Glad var jag över att iPoden var min bästa vän. Men han vägrade upphöra. Tillslut tog jag ur musiken ur öronen för att försöka tolka honom. Detta gick väldigt dåligt, eftersom hans ögon var blodsprängda och endast ögonvitan syntes. Så tittade jag honom på munnen för att läsa läpparna. Men även detta gickk dåligt, eftersom det enda jag kunde koncentra mig på var hela tandkrämstuben som han hade runt munnen. Förbannde karl! "TVÄTTA MUNNEN EFTER DU BORSTAT TÄNDERNA" Så slår det mig. Han vet ingenting. Det känns inte direkt att man har en vit kräm som ligger från ena mungipan till andra! Who am I to judge - jag kunde lika gärna ha en vårrulle runt munnen utan vetskap, eftersom jag nyss ätit en? Jag torkade mig försiktigt runt munnen, och blev trevlig igen.
När vi väl är inne på att döma folk alldeles för hastigt så kom jag och tänkte på dagen då jag som vanligt gick till jobbet. Plötsligt så blir jag nästan överkörd på övergångstället. Inte av en bil. Inte av en grävmaskin. Inte av en cykeln, men nästan. En sparkcykel. Man kan tro att det endast är 7 åringar som brukar dessa, men ack så förvrängd syn. Kvinnan var i 25 års åldern, och jeansjackan samt jeansen hade nog nått 45 jordsnurr. På huvdet satt en hjälm som så vackert prydde hennes bruna hår. Fruktansvärt frustrerad blev jag över att se denna syn. Hånande och ironiskt för mig själv tänker jag "Jaaaahaaa, sådär kan man ju också göra ...." så plötsligt säger jag om meningen, denna gång helt oironiskt. "Jaha, SÅ kan man ju göra" Supersmart val för att snabbt komma till jobbet, du behöver inget lås på den eftersom du tar med dig den in, och du lägger den lätt i rycksäcken när du är framme och bäst av allt - du får snygg rumpa. På ena sidan i alla fall. Än en gång har jag dömt alldeles för tidigt, och skämdes för att jag varit så hård mot henne. Forgive me father for I have sinned.
Ännu ett exempel inom detta området finns till hands. Från idag faktiskt. En man kom in. En utländsk man. Han luktar fruktansvärt avskyvärt och höll fram något i handen. Eftersom en annan yngre man varit in tidigare under dagen och varit mycket, mycket suspekt trodde jag på något vis att dessa samarbetade. Han höll fram en 20-krona och sa något. Eftersom han talade mycket, mycket dålig - nått språk - hörde jag ingenting. Jag frågade om och om igen vad han sa, men fick aldrig fram något vettigt. TIllslut bryter jag ut "what do you WANT", men en riklig betoning på "want". Kajsa som stått bakom mig utbryter; "Han vill växla 20-kronan till två 10:or." Jag betedde mig som om han skulle råna mig med sina egna pengar. Oj så pinsamt, men ack så mycket vi skrattade.
Asch. Jag har så mycket mer att berätta, men eftersom ni ens ska orka läsa de första raderna så slutar jag här så jag inte skrämmer vettet ur er med all text. Imorgon är det onsdag! Ett steg närmare fredag, sedan är det lördag, och då är man ledig på söndag. GREAT! Ikea ska vi btw besöka på lördagkväll, det blir morsomt!
Haaadeeee
Girls with attitude. Hahah.
