Lyssna.
Dana Glover - It is you I have loved.
Sätt dig ned. I fullständig tystnad. Omslut dig av värmen som cirkulerar i rummet. Andas. In. Och ut. Släpp allt som drar dig nedåt. Ned från axlarna, genom golvet. Låt det bara flyga iväg. Andas.
Du hör hur ljudet från musiken nuddar dina öron. En stämma når ditt innersta jag, och plöstligt kan du slappna av. Inget tynger dig längre. Slut dina ögon. Se allt framför dig.
Se hur hon springer. Springer på ängen som är klädd av blommor. Allt går i en långsam takt. Runt henne cirkulerar utslagna maskrosor. De flyger. Hon är klädd i en vit klänning av det tunnaste tyget. Vinden får klänningen att lyfta från marken. Det blonda håret som är blekt av solen dansar. Solen speglar röd. Det är solnedgång. Framför henne står han. Han. De stannar upp för en sekund. Stunden drar de två närmare varandra. Snart lyfter hon. Upp i hans armar. En öm famn som värmer den mest frusna. Som en fjäder lättar hon över hans huvud och deras blickar möts. En blick så djup att varje mänska smälter. Han släpper taget om henne. Hennes fötter rör nu marken. Han sätter ena handen på hennes kind, och stryker undan håret med andra. Hans omslutande händer kring hennes ansikte får hennes hjärta att bulta hårdare, och hårdare. Pulsen ökar. Hennes smultronröda läppar möter hans. Låt det aldrig ta slut. Låt det aldrig ta slut. " This is where I belong. It is you I have loved all along "
Haha.
Haha.
Shrek Soundtrack, men annars så!
Hey Joe, I heard you shot your lady down!
Sätt dig ned. I fullständig tystnad. Omslut dig av värmen som cirkulerar i rummet. Andas. In. Och ut. Släpp allt som drar dig nedåt. Ned från axlarna, genom golvet. Låt det bara flyga iväg. Andas.
Du hör hur ljudet från musiken nuddar dina öron. En stämma når ditt innersta jag, och plöstligt kan du slappna av. Inget tynger dig längre. Slut dina ögon. Se allt framför dig.
Se hur hon springer. Springer på ängen som är klädd av blommor. Allt går i en långsam takt. Runt henne cirkulerar utslagna maskrosor. De flyger. Hon är klädd i en vit klänning av det tunnaste tyget. Vinden får klänningen att lyfta från marken. Det blonda håret som är blekt av solen dansar. Solen speglar röd. Det är solnedgång. Framför henne står han. Han. De stannar upp för en sekund. Stunden drar de två närmare varandra. Snart lyfter hon. Upp i hans armar. En öm famn som värmer den mest frusna. Som en fjäder lättar hon över hans huvud och deras blickar möts. En blick så djup att varje mänska smälter. Han släpper taget om henne. Hennes fötter rör nu marken. Han sätter ena handen på hennes kind, och stryker undan håret med andra. Hans omslutande händer kring hennes ansikte får hennes hjärta att bulta hårdare, och hårdare. Pulsen ökar. Hennes smultronröda läppar möter hans. Låt det aldrig ta slut. Låt det aldrig ta slut. " This is where I belong. It is you I have loved all along "
Haha.
Haha.
Shrek Soundtrack, men annars så!
Hey Joe, I heard you shot your lady down!
Kanon kalkon!
Vad saru att du sa saru?
Värmen stiger sig upp över öronen, för att inte tala om att den stiger på termometern - oavkortat. Det är så varmt, att jag till och med glömde kroppen på stan. Utan ben och utan omdöme gick jag till fars jobb för ett litet besök, vilket kan tyckas vara det dummaste jag gjort, och ja. Det var bara ett faktum att det faktiskt är det dummaste jag gjort. Tur att jag fick en banan (som för den delen innehåller glädjeämnen och lindrar depression, enlig Gillian Mckeith) plus en kopp rykandes Cacao creame, som bara är för svårt för att uttalas, av min far. Min ensligt nedkylda kropp fick sig nu en glödande kick, vilket resulterade i att jag kunde fortsätta min vandring till busshållplatsen, i hopp om att ta mig hem utan att trakasseras av alkisen/döingen/monstret som jag föregående dagen hjälpt av bussen. Typ.
Veckan har varit fullspäckad av olika slags vansinnigheter. Kan dock inte säga att veckan, än så länge, gått sakta. Nejdå, skolan har sett till att det varit fullrulle - oavbrutet. Endast 3 big redovisningar idag. Engelskan som jag var mest nervös över gick nog rätt bra ändå. Jag betedde mig då inte som första skoldagen i ettan, lågstadiet, då fröken frågade om någon kunde några engelska ord. Fanny och Maia räcker upp handen och svarar i kör:"Kiss my ass", utan ens lite veta vad det egentligen betydde.
Kul i alla fall att man kunde ställa upp i måndags. Antingen så tycker våran lärare att jag är otroligt duktig på alla sätt, eller så blev jag utvald av en slump. En man (får man säga "gubbe"?) från skolverket var på besök och ville från elevers synvinkel höra hur Barn och fritids programet urartas såhär på 2000 - talet. Efter en timme med mannen gick vi på en vandring genom skolan för att utforska dess varma lokaler osv. En rum vi möttes av var BF:s wellknown "dramasalen". Där står då jag och gestikulerar osv, och får då frågan: "Varför är ni i det här rummet så ofta, på t.ex. redovisningar?" Maia som aldrig kan vara tyst, och alltid tar initiativet till att tala säger då: "Det är ju en perfekt lokal. Våra lärare vill alltid att vi ska ha animerande, annorlunda redovsiningar, och här kan vi ju dramatisera och röra oss fritt ifall vi vill. Det är jättebra, då står man inte bakom en kateter och se tråkig ut." NEJ, Maia! En kateter är ett redskap som hjälper (i de flesta fall) gamla damer att pissa. Man stoppar den, you know where, och det är allt. Absolut inte en bänk som lärare använder sig av. Kul att uttrycka mina vardagssysslor som jag arbetar med inom äldreomsorgen, till en man som kommer från skolverket.
Fest på fredag, peppad till en miljard! Nina och Jessica - finally tillsammans på fest !
Här ska krälas, som jag så vackert brukar uttrycka mig. Vi ses!
Värmen stiger sig upp över öronen, för att inte tala om att den stiger på termometern - oavkortat. Det är så varmt, att jag till och med glömde kroppen på stan. Utan ben och utan omdöme gick jag till fars jobb för ett litet besök, vilket kan tyckas vara det dummaste jag gjort, och ja. Det var bara ett faktum att det faktiskt är det dummaste jag gjort. Tur att jag fick en banan (som för den delen innehåller glädjeämnen och lindrar depression, enlig Gillian Mckeith) plus en kopp rykandes Cacao creame, som bara är för svårt för att uttalas, av min far. Min ensligt nedkylda kropp fick sig nu en glödande kick, vilket resulterade i att jag kunde fortsätta min vandring till busshållplatsen, i hopp om att ta mig hem utan att trakasseras av alkisen/döingen/monstret som jag föregående dagen hjälpt av bussen. Typ.
Veckan har varit fullspäckad av olika slags vansinnigheter. Kan dock inte säga att veckan, än så länge, gått sakta. Nejdå, skolan har sett till att det varit fullrulle - oavbrutet. Endast 3 big redovisningar idag. Engelskan som jag var mest nervös över gick nog rätt bra ändå. Jag betedde mig då inte som första skoldagen i ettan, lågstadiet, då fröken frågade om någon kunde några engelska ord. Fanny och Maia räcker upp handen och svarar i kör:"Kiss my ass", utan ens lite veta vad det egentligen betydde.
Kul i alla fall att man kunde ställa upp i måndags. Antingen så tycker våran lärare att jag är otroligt duktig på alla sätt, eller så blev jag utvald av en slump. En man (får man säga "gubbe"?) från skolverket var på besök och ville från elevers synvinkel höra hur Barn och fritids programet urartas såhär på 2000 - talet. Efter en timme med mannen gick vi på en vandring genom skolan för att utforska dess varma lokaler osv. En rum vi möttes av var BF:s wellknown "dramasalen". Där står då jag och gestikulerar osv, och får då frågan: "Varför är ni i det här rummet så ofta, på t.ex. redovisningar?" Maia som aldrig kan vara tyst, och alltid tar initiativet till att tala säger då: "Det är ju en perfekt lokal. Våra lärare vill alltid att vi ska ha animerande, annorlunda redovsiningar, och här kan vi ju dramatisera och röra oss fritt ifall vi vill. Det är jättebra, då står man inte bakom en kateter och se tråkig ut." NEJ, Maia! En kateter är ett redskap som hjälper (i de flesta fall) gamla damer att pissa. Man stoppar den, you know where, och det är allt. Absolut inte en bänk som lärare använder sig av. Kul att uttrycka mina vardagssysslor som jag arbetar med inom äldreomsorgen, till en man som kommer från skolverket.
Fest på fredag, peppad till en miljard! Nina och Jessica - finally tillsammans på fest !
Här ska krälas, som jag så vackert brukar uttrycka mig. Vi ses!
Like a bridge.
Goodmorning beautiful!
Vi ska se hur detta inlägg urartas. Kan hon, den där Maia, skriva? Är hennes fingrar, likt ispinnar, kapabla till att trycka ner en eller två tangenter utan att brista ut i ett skri som talar om för omvärlden: "värme för helvete, vars är du din attan"? Det återstår att utforska. Då börjar vi. Varsågod.
Åka buss med Amanda är rätt festligt för sinnet. Smilbanden dras uppåt en gång, och det är jämt. En tystnad kan säga fler än 1000 ord sägs det (?) Samtalsämnet som tyvärr är lite för privat för de känsliga öronen, fick oss småflickor att samtidigt bli tyst - tänka en stund, sedan sucka och tillsammans bryta ut i ett: "åååååh". Efter det kom vi på våran patetiska handling, och kom överrens om att lägga allt bakom oss, utan att nämna det igen. Nånsin.
Samtalsämnet "gympa" kom även upp, och tankar kring de vill jag mest bara glömma. Minnerna är icket att skryta om. Våran klass måste ha trott att gympa var "Vägen till döden". Jag fick erfara döden ett par gånger, för att inte tala om att jag sett tunneln, ljuset osv. Been there, done that. Tuff/hård som man är tog man på sig att vara innebandymålvakt en lektion. Kläderna åkte på, långbyxa, långtröja, ja, allt som hör till. Idag tittar jag på mitt knä med sorg i ögonen. Där speglar ett stort ärr upp. Benny - det var på lek! Jag ville bara stå i mål. Vi kunde ha undvikit köttsår som aldrig läkte genom att inte ta allt så seriöst. Varför inte tala om gången Tias fick mig till kryckor efter en fotbollsmatch, när vi lix är inne på förödande skador på gympalektionerna? Jag var beredd att lägga mig på operationsbordet och skära bort foten efter han varit där och sparkat förgäves. Men hallå, jag fick ju ha kryckor och hoppa omkring på i skolan, vem vill inte det? Det måste bara stå på en människas lista för "det-här-önskar-jag-mest-av-allt-på-jorden". Även här stod jag i mål. Det måste vara något lurt varje gång jag står i mål. Tydligen. I natt dock, drömde jag något mycket underligt. Jag var proffsmålvakt i ett landslag, flygande målvakt. Sprang omkring, glidtacklade motspelarna och var allmänt tuff och bäst. Den drömmen ska aldrig bli verklig. Aldrig. Nog om mördarlekarna som aldrig tog slut.
Kvällen kommer att bestå av simning på myspys badhuset, som ja - faktiskt finns, i Burträsk. Blir härligt att basta, bubbla och allt sådant fräsigt som hör till. Därefter ska jag dra fram ryggsäcken (eller "rysskräcken" som det egentligen stod i historiaboken i nian, men som ingen uppfattade) "Och alla hade ryggsäck". RYGGSÄCK? Ingen logisk förklaring tills det rättades till "rysskräck" . Hej hoppsan, här kom vi bort oss från ämnet. I alla fulla fall, jag måste packa. Imorgon bär det av till Umeå på fest, heeej här var det fest. Nu är jag supsugen, det går inte att sopa under mattan. Vi ses på lördag igen.
SO LONG SUCKERS, än en gång!
Vi ska se hur detta inlägg urartas. Kan hon, den där Maia, skriva? Är hennes fingrar, likt ispinnar, kapabla till att trycka ner en eller två tangenter utan att brista ut i ett skri som talar om för omvärlden: "värme för helvete, vars är du din attan"? Det återstår att utforska. Då börjar vi. Varsågod.
Åka buss med Amanda är rätt festligt för sinnet. Smilbanden dras uppåt en gång, och det är jämt. En tystnad kan säga fler än 1000 ord sägs det (?) Samtalsämnet som tyvärr är lite för privat för de känsliga öronen, fick oss småflickor att samtidigt bli tyst - tänka en stund, sedan sucka och tillsammans bryta ut i ett: "åååååh". Efter det kom vi på våran patetiska handling, och kom överrens om att lägga allt bakom oss, utan att nämna det igen. Nånsin.
Samtalsämnet "gympa" kom även upp, och tankar kring de vill jag mest bara glömma. Minnerna är icket att skryta om. Våran klass måste ha trott att gympa var "Vägen till döden". Jag fick erfara döden ett par gånger, för att inte tala om att jag sett tunneln, ljuset osv. Been there, done that. Tuff/hård som man är tog man på sig att vara innebandymålvakt en lektion. Kläderna åkte på, långbyxa, långtröja, ja, allt som hör till. Idag tittar jag på mitt knä med sorg i ögonen. Där speglar ett stort ärr upp. Benny - det var på lek! Jag ville bara stå i mål. Vi kunde ha undvikit köttsår som aldrig läkte genom att inte ta allt så seriöst. Varför inte tala om gången Tias fick mig till kryckor efter en fotbollsmatch, när vi lix är inne på förödande skador på gympalektionerna? Jag var beredd att lägga mig på operationsbordet och skära bort foten efter han varit där och sparkat förgäves. Men hallå, jag fick ju ha kryckor och hoppa omkring på i skolan, vem vill inte det? Det måste bara stå på en människas lista för "det-här-önskar-jag-mest-av-allt-på-jorden". Även här stod jag i mål. Det måste vara något lurt varje gång jag står i mål. Tydligen. I natt dock, drömde jag något mycket underligt. Jag var proffsmålvakt i ett landslag, flygande målvakt. Sprang omkring, glidtacklade motspelarna och var allmänt tuff och bäst. Den drömmen ska aldrig bli verklig. Aldrig. Nog om mördarlekarna som aldrig tog slut.
Kvällen kommer att bestå av simning på myspys badhuset, som ja - faktiskt finns, i Burträsk. Blir härligt att basta, bubbla och allt sådant fräsigt som hör till. Därefter ska jag dra fram ryggsäcken (eller "rysskräcken" som det egentligen stod i historiaboken i nian, men som ingen uppfattade) "Och alla hade ryggsäck". RYGGSÄCK? Ingen logisk förklaring tills det rättades till "rysskräck" . Hej hoppsan, här kom vi bort oss från ämnet. I alla fulla fall, jag måste packa. Imorgon bär det av till Umeå på fest, heeej här var det fest. Nu är jag supsugen, det går inte att sopa under mattan. Vi ses på lördag igen.
SO LONG SUCKERS, än en gång!
Svettens historia.
Guten aben!
Den tysktalande kvinnan ha talat. VG i betyget till och med, för att skryta lite lätt!
Idag är det söndag, och kölden har lagt sin tunga kropp bakom sig.
Så nu sitter jag alltså här, som den sexigt klädda kvinna jag är känd för - i underställ och tjocktjockar. Den blåa färgen på långkalsongerna skriker "Jag är så ful, jag hatar mig själv" och tröjan är mest bara tyst och accepterar dess utseende. Anledningen till varför långkalsongerna hatar att sitta på min kropp, är för att de passar verkligen inte min benstruktur osv. Skrevet hänger ned till knäskålarna, och den största anledningen - kallingarna är till för det motsatta könet. Hur vet jag det då? Jo, kvinnor är inte kapabla till att kissa genom ett hål i mitten av byxornas design. Jag har alltså nyss anlänt hem efter en uppfriskande promenad genom burträskbygden. Att det var en härlig promenad för kropp och själ kan jag icket förneka. Med rosiga kinder och svett på ryggen tog jag mig, trots min skjukliga kropp, igenom hela promenaden utan diverse skador eller bestående men. Eller i och för sig, räknas träningsvärk i benen från gårdagens promenad som ett bestående men? Eller kallas det bara riktigt otränad?
Jag har kommit fram till, med många om och men, att skriva tex på bloggen, om sina dåliga, dåliga dagar som dock kommer allt för ofta, bara är onödigt och oförståeligt för de flesta av majoriteten. Därför ska jag här och nu sluta upp med dumheterna, och bli optimist! Kom det från min mun? Dock så måste jag påstå att, absolut, skriva kan vara en slags terapi. Det kan jag inte stoppa under kudden. Men somsagt, allt ni behöver veta är att jämt är det en "constant fight between wrong and right" , men samtidigt har jag lärt mig att det är livets hårda skola. Jag har varit så stark (djupaste människan i världen) och det har jag faktiskt tänkt fortsätta med. Nu vill jag bara utforska världen, och inse att jag är värd så mycket mer än som den luft/skithög jag blivit behandlad som förut. Det som känns bäst dock är att, det är inte Dig jag saknar. Det är bara allt annat som hör till. Absolut inte dig. Aja, jag får väl skaffa mig en dagbok här i hemmet där jag får jämmra mig över världens kärleksproblem och diverse.
SLUTDISKUTERAT i all evighet!
Nu ska jag ta tag i .... ja, vad ska jag ta tag i? Det lät bara som en tufft uppbyggd mening. Just det, det nalkas Svampbob om cirkus en kvart. Det måste jag mentalt börja förbereda mig för.
I love you!
Än en gång - vem ska köpa en iPod Nano till mig? Känner Du för att göra en stackars fattig ung students liv lite rikare, så får Du gärna införskaffa mig en sådan! Det kan bli en försenad födelsedagspresent ju.
Tack på förhand.
Fotografisk bild.
Vem.
Lyft på hatten.
Nu ska det skålas. Jag skulle vilja höja glaset för ... ingenting. Absolut ingenting vill jag skåla för. Skåla gör man om man känner sig glad i hågen och vill fira någonting som är bra. Min lista på goda saker är tom.
Jag blir arg och less på att allt ska vara som en bergochdal bana. Som pricken över i:et så känner jag redan att skolan tar kål på allt min värdighet har att stå för. Den enda meningen som går runt i min klass just nu är: "Nej, nu tar jag livet av mig, jag orkar inte mer". På så vis triggar den ena igång den andra, och en efter en faller sedan sakta men säkert ned i vinterdepressionen. Illa. Kan man inte få sommar nu - på med studenthatten, sen ta på sig dojjorna och bege sig ut i den vida världen? Jag vill bara bort nu. Resa någonstans ett tag och bara vara. Bara vara. Vem vill följa? USA och Norge finns på listan.
Idag slutade jag 11. Det var skönt. Tro nu inte att jag gör det varje onsdag, det var bara preliminärt. Nej, min schema ser ut på följande sätt: Mån - Tors: 08.30 - 15.30. Fred: 13.30. Vad sa du? Om jag gick trean och borde ha ett tomt och bekvämt schema? Jag vet, vi är lurade. Till grunden. Darn.
Nu - svampbob. Sedan köttfärre och spagge! Gemig.
Dagboken - jag sökte dig och fann mitt hjärta. Tråkig film.
Vad innebär "jag älskar dig"?
Nu ska det skålas. Jag skulle vilja höja glaset för ... ingenting. Absolut ingenting vill jag skåla för. Skåla gör man om man känner sig glad i hågen och vill fira någonting som är bra. Min lista på goda saker är tom.
Jag blir arg och less på att allt ska vara som en bergochdal bana. Som pricken över i:et så känner jag redan att skolan tar kål på allt min värdighet har att stå för. Den enda meningen som går runt i min klass just nu är: "Nej, nu tar jag livet av mig, jag orkar inte mer". På så vis triggar den ena igång den andra, och en efter en faller sedan sakta men säkert ned i vinterdepressionen. Illa. Kan man inte få sommar nu - på med studenthatten, sen ta på sig dojjorna och bege sig ut i den vida världen? Jag vill bara bort nu. Resa någonstans ett tag och bara vara. Bara vara. Vem vill följa? USA och Norge finns på listan.
Idag slutade jag 11. Det var skönt. Tro nu inte att jag gör det varje onsdag, det var bara preliminärt. Nej, min schema ser ut på följande sätt: Mån - Tors: 08.30 - 15.30. Fred: 13.30. Vad sa du? Om jag gick trean och borde ha ett tomt och bekvämt schema? Jag vet, vi är lurade. Till grunden. Darn.
Nu - svampbob. Sedan köttfärre och spagge! Gemig.
Dagboken - jag sökte dig och fann mitt hjärta. Tråkig film.
Vad innebär "jag älskar dig"?
Såsom i himmelen.
Så ock på jorden.
Det är tyst som i graven.
Allt har slagit sig till ro för stunden. Treåringen som inte kan annat än springa omkring har slagit sig ned vid köksbordet - klipper och klistrar för sitt liv. Eftersom min helt onödiga och "inte-vill-haiga" födelsedag är nästa lördag så var hon söt nog att rita en teckning åt mig, som jag ännu inte fått se skymten av. Den ligger och ruvar i hennes postlåda tills januari den 13:e.
19 år. Värd ålder. Om man kunde hoppa över födelsedagar så skulle jag hoppa över just min 19:e. Fortfarande - jag och förändringar går inte ihop. De senaste födelsedagarna har inte farmor och farfar funnits där. Nu ska inte ens killen man gav 4 år av sitt liv till sitta där bredvid mig. Dagens i-landsproblem. First love grows, then it dies. It was all white lies.
Livet i Burträsk idag har inte varit någonting att hänga i julgranen (som för den delen är nedtagen.) Bror Adam och Anton har legat i soffan, utslagna efter gårdagens festande och jag likaså. Utslagen efter att måsta hämta dom, fick mig isäng kl 5. Det var krävande. Aldrig mer chaffis åt Adam.
Jag ville så gärna ut på en promenad idag, vädret såg så inbjudande ut. "Träden glittar och glimmar", och så sant som det var sagt. Själen sa "ja" till det vita täcket som sträckte sig över ängarna, till morgonsolen som lade sig på skogsdungens trädtoppar, till synen av glittret på snön som träffade mina ögon, till fåglarna som kvittrade, till barnens skratt ute på gården. ....... kroppen sa inte "ja" till detta, dock. Så jag stannade hemma och ingen motion blev erlagd. Poop.
Jag pyser.
Ha ett bra liv, hejdå!
a constant fight between wrong and right.
Det är tyst som i graven.
Allt har slagit sig till ro för stunden. Treåringen som inte kan annat än springa omkring har slagit sig ned vid köksbordet - klipper och klistrar för sitt liv. Eftersom min helt onödiga och "inte-vill-haiga" födelsedag är nästa lördag så var hon söt nog att rita en teckning åt mig, som jag ännu inte fått se skymten av. Den ligger och ruvar i hennes postlåda tills januari den 13:e.
19 år. Värd ålder. Om man kunde hoppa över födelsedagar så skulle jag hoppa över just min 19:e. Fortfarande - jag och förändringar går inte ihop. De senaste födelsedagarna har inte farmor och farfar funnits där. Nu ska inte ens killen man gav 4 år av sitt liv till sitta där bredvid mig. Dagens i-landsproblem. First love grows, then it dies. It was all white lies.
Livet i Burträsk idag har inte varit någonting att hänga i julgranen (som för den delen är nedtagen.) Bror Adam och Anton har legat i soffan, utslagna efter gårdagens festande och jag likaså. Utslagen efter att måsta hämta dom, fick mig isäng kl 5. Det var krävande. Aldrig mer chaffis åt Adam.
Jag ville så gärna ut på en promenad idag, vädret såg så inbjudande ut. "Träden glittar och glimmar", och så sant som det var sagt. Själen sa "ja" till det vita täcket som sträckte sig över ängarna, till morgonsolen som lade sig på skogsdungens trädtoppar, till synen av glittret på snön som träffade mina ögon, till fåglarna som kvittrade, till barnens skratt ute på gården. ....... kroppen sa inte "ja" till detta, dock. Så jag stannade hemma och ingen motion blev erlagd. Poop.
Jag pyser.
Ha ett bra liv, hejdå!
a constant fight between wrong and right.
Natten är ung.
Håhåjaja, Du tunga värld.
Natten är ung, men ändock sitter jag här som en pensionär, klädd i min pyjamas som speglar rosar, samt glittrar lite om hjärtat som sitter på bröstkorgen, redo för att bara slänga mig i sängen. Tyvärr, som många andra dagar i veckan måste jag säga att det inte är en bra kväll. Att man ska måste känna efter på kvällen anser jag är jobbigt nog. Inte blir det bättre när ingen är hemma och kan lyssna på mitt eviga jämmer. Inte heller blir det bättre när man inte kan lyssna på annat än hjärteslitande musik, som bara har ett syfte - att får en att må dåligare. Antar att det hör till de här dagarna som kommer med jämna mellanrum.
Jag har spenderat min kväll hos Fanny. Vi skulle försöka oss på Bröderna Grimm filmen.
Vi försökte verkligen. Det gjorde vi, men Fanny somnade, och jag, jag fattade ingenting av filmen. Sedan bestämde jag mig för att bege mig hem eftersom det blir Sunnanåcupen imorgon igen. Förklaringen till gången är att jag körde deras bil, och därmed glömde ljusen på, vilket resulterade i slut ström mest överallt på bilen. Förlåt Hellan.
Det var skönt att gå hem. Lagom kallt, lagomt med kläder på mig, alldeles stjärnklar himmel. Oerhört vackert faktiskt. Man stannar upp. Tar ett djupt andetag. Andas ut den gamla energin och ser röken ur munnen cirkulera kring mig. Månen är så klar att den bländar mina ljuskänsliga ögon. Suck. Allt slutar med en djup suck. En lättnande suck. Nu lägger jag allt bakom mig. Nu är det dax. "It can only get better", som självaste Amy Diamond skulle ha sagt.
Jag måste bli författare.
Det är kul att leka dödsseriös.
Ja, jag antar att min tid, lixom flera andras, är kommen. Just nu orkar jag inte lägga någon energi på att sitta här vid internet en fredagkväll när ändå ingen annan i Skellefteåområdet är hemma. Jag vet att det är ett tappert försök av mig att lägga mig nu, för känner jag mig själv, den jag blivit de senaste månaderna så att säga, så kommer jag inte att somna på ett bra tag. Finns det något jag skulle önska är det att Gud gav mig ett par veckor av god sömn och inget tänkande. Då skulle jag bli religös.
No more, jag säger bara det.
Natten är ung, men ändock sitter jag här som en pensionär, klädd i min pyjamas som speglar rosar, samt glittrar lite om hjärtat som sitter på bröstkorgen, redo för att bara slänga mig i sängen. Tyvärr, som många andra dagar i veckan måste jag säga att det inte är en bra kväll. Att man ska måste känna efter på kvällen anser jag är jobbigt nog. Inte blir det bättre när ingen är hemma och kan lyssna på mitt eviga jämmer. Inte heller blir det bättre när man inte kan lyssna på annat än hjärteslitande musik, som bara har ett syfte - att får en att må dåligare. Antar att det hör till de här dagarna som kommer med jämna mellanrum.
Jag har spenderat min kväll hos Fanny. Vi skulle försöka oss på Bröderna Grimm filmen.
Vi försökte verkligen. Det gjorde vi, men Fanny somnade, och jag, jag fattade ingenting av filmen. Sedan bestämde jag mig för att bege mig hem eftersom det blir Sunnanåcupen imorgon igen. Förklaringen till gången är att jag körde deras bil, och därmed glömde ljusen på, vilket resulterade i slut ström mest överallt på bilen. Förlåt Hellan.
Det var skönt att gå hem. Lagom kallt, lagomt med kläder på mig, alldeles stjärnklar himmel. Oerhört vackert faktiskt. Man stannar upp. Tar ett djupt andetag. Andas ut den gamla energin och ser röken ur munnen cirkulera kring mig. Månen är så klar att den bländar mina ljuskänsliga ögon. Suck. Allt slutar med en djup suck. En lättnande suck. Nu lägger jag allt bakom mig. Nu är det dax. "It can only get better", som självaste Amy Diamond skulle ha sagt.
Jag måste bli författare.
Det är kul att leka dödsseriös.
Ja, jag antar att min tid, lixom flera andras, är kommen. Just nu orkar jag inte lägga någon energi på att sitta här vid internet en fredagkväll när ändå ingen annan i Skellefteåområdet är hemma. Jag vet att det är ett tappert försök av mig att lägga mig nu, för känner jag mig själv, den jag blivit de senaste månaderna så att säga, så kommer jag inte att somna på ett bra tag. Finns det något jag skulle önska är det att Gud gav mig ett par veckor av god sömn och inget tänkande. Då skulle jag bli religös.
No more, jag säger bara det.
Forever young.
Ja, om det ändå var så väl att man fick förbli forever young, Du tappre vän.
Sådär, då var man hemma sedan 3 dagar från hemavans äventyr.
Vilken fruktansvärd kanonresa, det var inte mycket som slog fel. Levandes på korv med bröd så fick vi oss igenom helgen utan att falla till marken (i nyktert syfte) Till marken föll dock Mackan och Amanda utan att ens försöka komma ihåg att det hänt. Det var festligt. Det finns så många härliga berättelser att berätta - all korv givetvis, åka på epaflak hem, helt gratis (ja, nästan gratis i alla fall), Antonias halsfluss, kvällen som vi skulle vara så tysta som möjligt för att inte väcka stackarn som bara gick åt helvete. Banankartongen med tomma flaskor blev sparkad på 134 gånger. Mitt eget försök att ta ut brödrosten ur skåpet gick också fruktansvärt dåligt. Det fick oss att fnissa. Även mina egna suckningar på natten blev världskänd, visste visst inget annat än att sucka. Abstinenssvettningarna varje natt som höll på ta kål på en. Tjejen som ville mörda oss, det eviga pisseriet meste överallt, "dagen-efter-promenaderna" som bara var för skönt, och kanske ett måste för att kunna leva minst en kvart till. Amandas liknelse av The Killers. "Jag har en själ, men jag är ingen soldat", bölandet av två st anonyma tjejer som hade hjärtevärk i bilen hem, vilket för den delen var börjat på ett nytt liv, som bara kan komma med bättre överraskningar. Dansen som Amanda bara fick för stunden, och sen blev lämnat till slumpen. Ja, you name it vad som inte var festligt där borta.
Nu när man tänker tillbaka vill jag inget annat än tillbaka. Allt vara bara så himla trevligt. Nyårsafton var absolut en höjdare också. Attans bara att man skulle missa tolvslaget med någon minut, men. Det gör nog inte. för det var lika bra ändå.
Snart börjar skolan gott folk, och jag mår nästan, snart, redan dåligt över det. Eller om sanningen ska fram så mår jag inte psykiskt dåligt än. Just nu mår jag bara ordentligt fysiskt dåligt, eftersom jag lyckats bli omänskligt sjuk efter resan. Upptäckte idag att jag nästan hade 39 graders feber. Men samtidigt gör det inget - så länge jag inte fick den fruktansvärda åkomman i hemavan så är jag nöjd. Jag skiter även i om jag är så krasslig som jag känner mig nu imorgon, för jag ska till varje pris ta mig till Sunnanåcupen.
Måttligt kul att se inomhus fotboll. Heja BTK!
SO LONG SUCKERS!
Vi ses i nästa liv!
Livet är inte en dans på rosor.
Sådär, då var man hemma sedan 3 dagar från hemavans äventyr.
Vilken fruktansvärd kanonresa, det var inte mycket som slog fel. Levandes på korv med bröd så fick vi oss igenom helgen utan att falla till marken (i nyktert syfte) Till marken föll dock Mackan och Amanda utan att ens försöka komma ihåg att det hänt. Det var festligt. Det finns så många härliga berättelser att berätta - all korv givetvis, åka på epaflak hem, helt gratis (ja, nästan gratis i alla fall), Antonias halsfluss, kvällen som vi skulle vara så tysta som möjligt för att inte väcka stackarn som bara gick åt helvete. Banankartongen med tomma flaskor blev sparkad på 134 gånger. Mitt eget försök att ta ut brödrosten ur skåpet gick också fruktansvärt dåligt. Det fick oss att fnissa. Även mina egna suckningar på natten blev världskänd, visste visst inget annat än att sucka. Abstinenssvettningarna varje natt som höll på ta kål på en. Tjejen som ville mörda oss, det eviga pisseriet meste överallt, "dagen-efter-promenaderna" som bara var för skönt, och kanske ett måste för att kunna leva minst en kvart till. Amandas liknelse av The Killers. "Jag har en själ, men jag är ingen soldat", bölandet av två st anonyma tjejer som hade hjärtevärk i bilen hem, vilket för den delen var börjat på ett nytt liv, som bara kan komma med bättre överraskningar. Dansen som Amanda bara fick för stunden, och sen blev lämnat till slumpen. Ja, you name it vad som inte var festligt där borta.
Nu när man tänker tillbaka vill jag inget annat än tillbaka. Allt vara bara så himla trevligt. Nyårsafton var absolut en höjdare också. Attans bara att man skulle missa tolvslaget med någon minut, men. Det gör nog inte. för det var lika bra ändå.
Snart börjar skolan gott folk, och jag mår nästan, snart, redan dåligt över det. Eller om sanningen ska fram så mår jag inte psykiskt dåligt än. Just nu mår jag bara ordentligt fysiskt dåligt, eftersom jag lyckats bli omänskligt sjuk efter resan. Upptäckte idag att jag nästan hade 39 graders feber. Men samtidigt gör det inget - så länge jag inte fick den fruktansvärda åkomman i hemavan så är jag nöjd. Jag skiter även i om jag är så krasslig som jag känner mig nu imorgon, för jag ska till varje pris ta mig till Sunnanåcupen.
Måttligt kul att se inomhus fotboll. Heja BTK!
SO LONG SUCKERS!
Vi ses i nästa liv!
Livet är inte en dans på rosor.
