31 maj
Jag är en av de kvinnor som kanske helst skulle vilja bojkotta "hemmafruandet". Ibland använder jag mig av riktiga tonårsfasoner - lägger armarna i kors, ögonbrynen åker ned, jag trampar på kläderna på golvet och bara blundar för vad som måste göras eftersom jag anser att jag existerar på denna jord för att göra andra viktigare saker, som att umgås med folk och få utlopp för mina sociala måsten som att äta lunch ute på stan. Eller bara inte göra det för att. Jag vill helt enkelt inte vara den som är den som gör det.
Så går det en liten stund, och jag kan inte hantera synen av mitt låtsaskaotiska hem. Plötsligt står jag där någon timme per dag och helt maniskt plockar i hela huset, torkar bord, tvättar som om domedagen kommer morgonen därpå, bäddar sängen och handlar kylen full så inte det låga blodsockret dödar någon i onödan. Jag inser att jag troligtvis är den som gör det.
Idag är jag dock lycklig över att få vara den som gör det. Idag har varit en av få gånger som det faktiskt varit glädjeberikande att tvätta. Jag har tvättat alla Lill-Strumpans små kläder, och bara älskat att få hänga upp dem på torkvindan. Jag har funnit mig själv stå och fnittra och än en gång börjar längtan snart ta över min vardag!
Vi har fått den stora äran att låna en hel del förstakläder av Sandra, min svärfars sambos dotter. Hon skulle precis som jag för två år sedan få en liten tös, men ur - you know what - kom en liten pojk. Hoppsan Kerstin!
Så går det en liten stund, och jag kan inte hantera synen av mitt låtsaskaotiska hem. Plötsligt står jag där någon timme per dag och helt maniskt plockar i hela huset, torkar bord, tvättar som om domedagen kommer morgonen därpå, bäddar sängen och handlar kylen full så inte det låga blodsockret dödar någon i onödan. Jag inser att jag troligtvis är den som gör det.
Idag är jag dock lycklig över att få vara den som gör det. Idag har varit en av få gånger som det faktiskt varit glädjeberikande att tvätta. Jag har tvättat alla Lill-Strumpans små kläder, och bara älskat att få hänga upp dem på torkvindan. Jag har funnit mig själv stå och fnittra och än en gång börjar längtan snart ta över min vardag!
Vi har fått den stora äran att låna en hel del förstakläder av Sandra, min svärfars sambos dotter. Hon skulle precis som jag för två år sedan få en liten tös, men ur - you know what - kom en liten pojk. Hoppsan Kerstin!
Kommentarer
Trackback
