2 april
Jag är en sån person som får starka återblickar av vissa sekvenser i det tidiga livet när saker och ting påminner mig om just livet. Speciellt på våren så tenderar jag att bli lite extra sensitiv. Troligtvis begrundar sig detta i att det hände så mycket på sommarhalvåret då snön försvann från vägen, och det höll mig så varmt om hjärtat. Pappa skruvade åt stödhjulen och man tog fram cykeln, man åkte rullskridskor på gruset och föll, man hoppade i pölar och lekte i de översvämmade dikena tills man nästan drunknade, man började leka i skogen bland alla kvistar, man gjorde maträtter av all lera, man åkte skateboard bakom cykeln, man byggde kvastar inför påsk, och man plockade videkissar.
Imorse blev det precis en sådan upplevelse. En slags deja vu. Jag åkte hem från nattjobbet och stod ute för att skrapa rutorna på bilen. Luften var så kyligt frisk, värmen från min andedräkt skapade en klar rök och morgonsolen bländande mig. Just den känslan påminde mig väldigt starkt om mellanstadieåldern. Precis som det kändes varje år då vi med skolan fågelskådade. När vi fick lov att kliva upp 04.30 för att vara ute i god tid och beskåda fåglarna. När vi fick packa med oss varma kläder för att inte frysa ihjäl i morgonfrosten. När mamma ordnat matsäck åt mig för att gotta på. När morgonsolen tillslut steg över Burträsk för att värma oss små barn. Härlig, underbart och kärt minne! Sjukt tycker vissa. Fågelskådning - något som alltid borde ingå i lärandet tycker jag!
Kommentarer
Trackback
