Jag sager bara en sak: Husmans med en tjock skiva falukorv. MUMS.
Langtan ar alldeles for svar just nu.

Stackars thailandare maste dock ha det sa mycket svarare. Vi har nu mott upp vart underbara gang fran hemtrakten och det innebar inte annat an odaga. Sang och dans, skratt och lek i bokstavlig form. Med Sofia AL pa sin wanna-be gitarr, och vi 8 andra som sangare gor kvallarna sa otroligt mycket roligare. Och resten av befolkningen sa otroligt mycket dovare. Ar det mojligt att det finns sa manga olika stammor i denna varld? Nio flickor som gor Thailand osakert, och aven sa mycket mer forvirrat. Kan ni tanka er att alla vill betala med separat nota? Oj oj oj, hjarnkontoret i kaos.

Imorgon vidare till vastkusten for att skapa oreda igen.
Vi ses forhoppningsvis! Forovrigt - en ny metod for att bekampa nasta ranare: Kissa i en kopp och kasta likt fratande syra. Detta innefattar att jag slipper rora vid forovaren, vilket ocksa innefattar att jag undankommer ett eventuellt knivhugg.

Jag vill forst och framst bara varna mina tre enda och kansliga lasare, mamma, pappa och Brittan. Det har ar absolut inget foraldravanligt inlagg. Men historien maste fortaljas.

Fullmoon party igar pa Koh Phangang. Jag tror inte att jag nagonsin forstatt hur stor denna fest egentligen varit, utan bara tagit allting med en tesked, om inte ett decilitermatt med salt! Men nervositeten borjade krypa upp till oss fyra tjejer (traffat upp Nicola och Annelie har) senare pa kvallen da insikten over att det kommer vara 30 000 personer samlade pa en strand slog oss. Men vi lovade varandra att halla cementhard koll pa varandra, och absolut inte dricka nagot som verkar suspekt. Detta gick valdigt bra, tills 1 timme senare. Jag skulle kopa en vattenflaska och hinner inte mer an vanda mig om sa hade jag tappat bort mina vanner bland 30 000 lurkar. Traffar da en snall person som skulle hjalpa mig att leta, men pa nagot vis lyckades han nog dra mig annu langre ifran dem. Tackade vanligt for 'hjalpen' och fortsatte mitt sokande. Evighetssokande. Helt plotsligt finner jag nagra jag kanner igen. Michael och Bart fran Holland som vi traffade forsta dagarna i Australien. Denna chock var total, och det var annu ett bevis pa hur liten varlden ar.

Medan jag pratar med Michael kanner jag hur nagon tar sig friheten att krypa ned med sin hand i min vaska. Da kom den otroligt idiotiska sidan av mig fram. Ni vet hur manga kvallar man fantiserat ihop hur man skulle ta sig an en ranare? Hur man onskar att man har en batong och slar denne medvetslos efter man sprungit ikapp forradaren? Jag ar ett exempel pa att det faktiskt finns manniskor som ar sa idiotiska. For efter jag upptackt honom inser jag sekunden efter att jag lagger benen pa ryggen och borjar jaga honom. Jag slar handerna om honom och han faller till marken. Men erfaren liten javel som han ar kommer illern fram i honom, och han springer mellan alla tusentals manniskor som om det vore VM i slalom. Borta. Och istallet for att onska att jag slagit honom med batongen, ville jag sla mig sjalv med den. Hur dum far man vara? Han skulle kunna ha gjort absolut vad som helst. Efter manga, manga timmar av hopplost sokande fann jag tillslut alla mina borttappade vanner pa motesplatsen vi bestamt oss for att traffas pa ifall nagon skulle bli bortkommen. Kvallen avslutades INTE pa Max med ett friscomal, men pa en restaurang med fried rice i hogsta hugg!

Polis nasta?

Plotsligt hander det.. for visst ar det sa man sager? Jag tror att det ar pga en slags radsla som jag undvikigt detta till storsta man, eller sa kan det bara vara att jag aldrig nagonsin varit i Thailand. Jag har rakat ut for den otroligt billiga thaimassagen - HELT GRATIS.

Japp, ni horde ratt. For det ar precis vad som hander da man moter upp Marlenes pappa och Carina - Bjuden pa allt som finns runt i kring, till och med ett dopp i deras pool. Detta resulterade i att jag skulle gora en KANONKUL, foljt av en kanonkula i vattnet. Ack, sa grunt vattnet var utan min vetskap. Med arslet pa botten gick jag sjalv i land.

Hur var massagen da, undrar ni? Jaa, olustig som jag trodde den skulle vara. Att bli omhandertagen ar inte riktigt min grej. Att ta hand om har alltid tyckts vara det enda ratta. Alltsa borjade det med att jag skulle hjalpa till i storsta man, och thaibruden blev brano chockad och tackade sa otroligt mycket av min generositet.  Jag ar bara van att motvilligt sta bak i min mors rygg och knada. Detta brukade da jag var liten liknas som en skrackupplevelse da hon i bokstavligt talat egentligen kunde vart en sten utan min vetskap. Av nagon konstig anledning har jag aldrig kunna slappna av da nagon masserar mig heller (kan i och for sig vara for att jag aldrig hemma heller fatt en massage..) och idag var inget undantag. For visst kanns det pa nagot satt som om du leker nagon slags kung, och din slav ligger nedanfor dina fotter och svettas. Jag kunde bara inte se mig bestamma mig vilket val som var bast, utan valde darfor som sa manga ganger forut att leka kung. Efter en stund sa borjade jag givetvis trivas med livet som kung och min slav var valdigt arbetsvillig. Nagot jag lade marke till med min arbetare var vilken otrooooligt len hud hon hade. Som en babystjart. Detta fick mig att vilja ligga kvar forevigt. Hon avslutade med att forrandra min postion fran kung, till Tarzan. Med ett sving hade hon kanckt hela min rygg, och jag kande mig som ny. Helt redo for att ater ligga pa en brits samtidigt som jag matas med vindruvor.

Det blir att ta hem henne i handbagaget, for ungefar sa vig var hon dar hon lag och krala over mig som en orm.
HEJDA, nu ska vi bli bjuda pa mat. Oroar mig dock att lamna dessa tva da vi borjar vara vana vid lyxliv..

Min dikt, skriven utan papper och penna HEJ den 3/3 - 09.

Att dyka.
Bara jag och mina hjartslag. Oandlig tystnad.
Frihet som sveper sig kring min droppande sjal.
Problem som inte langre finns. Ett andetag sa djupt.
Min tyndlosa kropp balanserar i ett tomt inte. Alskar.
... Oops. Kissnodig. Som satan. Helvete. Knip!

HEJ!
Det var coolt att dyka idag. Gili Trawangans vatten vet ni - SWEET AS!

Min hogsta onskan ar:
Att vart i varlden jag an vander, ska jag bringa min lap-top. Det finns sa mycket otroligt underhallande saker jag skulle kunna slanga ivag pa bloggen att ni skulle skratta er lesbiska. Man ar ju en mycket sjuk manniska.

Annars gar allt bra. Jag ar rod som vanligt medan Marlene glanser i sin bruna farg. Fortfarande far jag kommentarerna: 'Hur kan du se ut sadar, och din van sadar? Har inte ni varit ute och rest i tva manader? Jag ar mycket brunare an dig! Horru, Indianen!' For att inte tala om klassikern: 'Vad vit du ar!' Sjalvfortroendet bracks, men vem bryr sig i slutandan da jag anda ska bosatta mig i en soptunna och aldrig komma fram igen?

Sedan vet jag inte heller om det ar postiv att bli kallad Hawaii-girl, eller India-girl heller for den delen? Dessa sneda ogon gor mig till nagon jag inte vill vara. Min nast hogsta onskan ar: ALSKA MIG FOR DEN JAG AR.

Forovrigt fortjanar jag stryk da jag bestallde fran restaurangen: Hi! Can I have a Natzi goereng, please? FEL!

Jag saknar dig, min pojkvan till blogg!
Och jag saknar fortfarande korv och makaroner.
Men allra mest - inga kackelackor under sangen.