Då var man här. Once again. Mitt liv, som många vet, har endast bestått av diariuminlägg på monkeymountian senaste tide, därav nedkapningen och endast två inlägg per dag. Eftersom ett par klagomål rullade in med jämna mellanrum bröt jag ihop och kunde inte ta detta som en man, och blev givetsvis lite nedstämd, bitter, ja, förkrossad. Lilja blev dock glad. Hon trodde att hon skulle få mer bloggar, men ack. Så har tiden inte utvisat läget. Skolan tar dessvärre upp tiden som blev över efter alla inlägg. I do love it!

För tillfället är jag mycket attraktiv. Ren är jag, men attraktiv? Det finns säkert flera definitioner på det ordet, men just nu passar jag inte in på några av dessa olika förklarningar. Blundar jag och fantiserar om mig själv så måste jag säga att jag ser en rätt bra bild. Doften av en nyduschad kropp och godluktande hudkrämer tränger in i min egentligen allt för snoriga näsa, och det känns bara allmänt bra. När jag slår upp ögonen och tittar mig i spegeln blir jag destovärre deprimerad och föraktansfull. Jag tycker ni själva kan rita upp en bild i huvuvdet av en tjej med inget smink, håret i en knopp mitt på skallen och kroppen är  endast täckt av heta långkalsonger som hänger till knäna. På fötterna sitter ett par allt för slitna tjocksockar, vars färger inte alls är samma som den andra, och hälarna pekar ut pga de hål som befinner sig under. Måste vara en bild som inte liknar nån annan. Angelina Jolie? Jo, vissa säger att vi är rätt lika varandra. Made in heaven, så att säga!

I alla fulla fall. Renlighet och ett par tända ljus som luktar så himla gott. Himmelskt! De heter "hälsa", och för  mig gör det inget. Jag andas gärna in lite hälsa, för min kropp och själ tycks behöva all hälsa som bara går. Endast varit sjuk i över 4 veckor. Så för att sörja detta har jag suttit och ätit de godaste päronet ever. Det rann päronsaft efter mina fingrar och det blev inte mycket var av det som en gång var ett stort päron. Då kunde jag inte låta bli att skratta för mig själv.  Det kändes som det var min sista måltid och detta referade till en tant som bor på demensboendet jag jobbar på. Hon är väl mycket känd som att vara den som kan skrika tills trumhinnor spränger, tills glasen spricker och tills personlen vill ta sina liv. Så därför för att tysta ner henne när vi själv har fikarast så ger vi henne ett päron, eller äpple. Man kan definiera henne som en gris när hon äter frukt, för det flyger bitar. Får hon en kärna i munnen eller dylikt så spottar hon ut allt på golvet osv. När hon är klar är det endast pinnen på frukten som är kvar, och personalen måste hoppa över det som ligger runt omrking henne. Skalbitar är utspottade, kärnor över allt ....  Men tyst är hon, och det är den stora huvudsaken. Så länge personalen får lugn och ro under fikat så kan man simma i nerdregglade fruktbitar.

Det kanske var allt från mig då? Jag tycker att täcket vid tv:n och en bulle i hand till världens bästa program - Det okända, låter otroligt tilldragande. Vill du joina denna stillsamma och heta kväll? Vi ses på en min!



Seriöst. Vad ska jag göra till påsk? Alla pratar om allting, och det känns som man själv kommer vara den mest ensamma. Ensam är verkligen inte stark. Ensam är det värsta. Att spendera 4 år med någon, som bara försvinner i ett svep ur ens liv är kanske det mest drastiska jag kommer att få erafara i detta liv. En gång och aldrig mer.

Godafton.